Miyo mumlar...

Vi har blivit med vovve. Lite hastigt och lustigt, men det skulle ju ändå hända förr eller senare. :) Tindra är en fantastisk tös med mycket drag i, men hon är samtidigt väldigt försynt och lyhörd. Var orolig för att hon skulle vilja busa med katten, men hon håller sig på avstånd och låter Tesla själv bestämma om hon vill komma fram och hälsa (det vill hon inte). :P Tesla smyger sig dock gärna närmare när Tindra sover och Tindra passar gärna på att lägga sig på golvet bredvid sängen när Tesla ligger i sängen och sover. Vi kan nog bli en fin liten familj så småningom. :)

Jag kan inte riktigt greppa det. Kan inte fatta att det verkligen har hänt. Att det verkligen är sant. Men det är sant. Och det gör mig så ledsen. Arg. Besviken...

Var hemhemma och hälsade på idag. Av någon anledning började jag och mor prata om hennes uppväxt och om att hon blivit slagen av min morfar när hon gjort något hon inte fick. Jag har hört det där många gånger. Att de slog henne. Men vi har liksom inte pratat mer än så om det. Hon har ingen bra relation till sina föräldrar, det har jag alltid vetat och det har alltid märkts. De är å andra sidan lite knepiga, frireligiösa och smått fanatiska, men de är ju ändå hennes föräldrar. När det nu kom upp idag lät jag det inte bara bero utan frågade henne rakt ut hur allvarligt det varit. Hur, hur ofta och varför. Det visade sig att det var betydligt värre än jag någonsin föreställt mig. Hon blev misshandlad under hela sin uppväxt. För saker hon gjort, för saker hon inte gjort och för saker som hennes bror gjort. Det var alltid morfar som slog, men mormor var inte sen att heja på. Om något hände när morfar inte var hemma var mormor snabb att hota med vad som skulle hända så snart han kom hem och efter att mamma varit livrädd för stryk hela dagen kom morfar hem och gjorde slag i hoten. Hon var jättemager och jämt hungrig, men mormor räknade all mat och all läsk och om något fattades någon gång var det alltid mamma som blev slagen för det. Även när hon var oskyldig. Min morbror tog också, stal pengar och hittade på en massa jävelskap (som unga pågar gör), men honom rörde de aldrig. Han skyllde alltid på mamma och hon blev straffad. Ibland blev han påkommen men då gömde han sig bakom mormor och snyftade lite så slapp han undan. Periodvis blev hon slagen varenda dag, ibland så illa att hon fick gömma sig hemma hos kompisar och inte vågade gå till skolan på grund av alla blåmärken. Fram tills hon var 12-13 slog han henne med mattpiskaren. Utan byxor på, uppenbarligen på mormors begäran. Hon stod alltid bredvid och såg. Sa till honom. Hur kan man göra så? Jag kan inte förstå hur man kan behandla sitt barn så... Varför gjorde ingen något? Alla måste ju ha vetat! Det är helt obegripligt att folk bara såg mellan fingrarna. Men hon lär inte ha varit ensam. Det var säkerligen många som levde i ständig skräck för sina föräldrar och skämdes över att byta om på gympan för att de var täckta av blåmärken. Stackars mamma! Att hon har levt med det hela sitt liv. Jag kan inte sluta tänka på vad hon har tvingats stå ut med. Ensam och rädd. Att hon faktiskt vet hur det känns att bli slagen med en mattpiskare! Och inte bara ett slag på skoj i en lek någon gång. Varje vecka. Under många års tid. Obegripligt. Fruktansvärt. Och det är mina morföräldrar som gjorde det. De slog henne. För saker hon inte gjort. Och de bad aldrig om ursäkt. Inte ens när de visste att de gjort fel, att hon var oskyldig. De hade ingen rätt! Och det gör mig så fruktansvärt arg!

Veterinären ringde tidigare i veckan och gav mig svaren på Teslas blodprover. Tyvärr hade ena provet koagulerat på väg till labbet, så vi får ta ett nytt och skicka i samband med stygntagningen på måndag. Men de hade kollat organstatus och hon har ingen nedsatt njur- eller leverfunktion. Lättnad!

Idag kom nästa glada besked. Tumören är analyserad. Hela hade kommit med under operationen, den var inte elakartad men cellerna visade att den skulle ha fortsatt att växa i alla fall så det var ett bra beslut att ta bort den i ett tidigt skede. Det är inte någon direkt risk för fler tumörer i alla fall så nu känns allt mycket bättre igen! Och kisen äter och sover hos oss som vanligt. Klart inte kul att vara trattkatt igen, men det är bara några dagar till i alla fall. :)

Jag har en farfar. Alltså, min farmor har en man som jag hela mitt liv har kallat min farfar. Någon gång under min uppväxt fick jag veta att han inte var min biologiska farfar, men mycket mer än så var det ingen som visste. Pappa fick veta det någon gång under sin uppväxt, men han har (så vitt jag vet) aldrig brytt sig om vilket och farmor har inte velat berätta något. Hon har tre barn och alla har olika fäder. Min äldsta moster tog reda på sin far för några år sedan och sökte upp honom, tyvärr utan något positivt resultat...

När jag gick i sexan hade vi ett litet projekt då vi skulle rita upp ett släktträd och då var min mor hjälpsam nog att ringa och kolla upp vem min farfar var. Han hade uppenbarligen erkänt faderskap, så det var inte direkt detektivarbete på hög nivå. Så fick han alltså ett namn och i samma veva kom det fram att min far har två halvbröder (varav den ena tre veckor äldre än han själv - min farfar höll sig uppenbarligen sysselsatt) och jag har åtminstone två kusiner till.

Ja, sedan har det inte hänt något mer med det. Vi fick ett namn och en adress och jag och mor har många gånger skämtat om att jag skulle gå dit och ringa på och sälja majblommor (när jag var yngre). Far visade fortfarande inte minsta intresse. Sedan flyttade jag till Lund och jag visste vilket område han bodde på, men har inte funderat mer på det. När vi nu flyttade hamnade vi på just det området. Det visste jag, men vad jag inte visste var att vi dessutom flyttade till samma väg. Det fick jag reda på av mor min när jag gav henne vår nya adress. Hon kände igen gatunamnet och kollade upp det och ja, jag har blivit granne med min biologiske, okände farfar. Vi bor knappt 120 meter ifrån varandra! Jag bryr mig inte om honom egentligen - har inget behov av en farfar till - men det är inte utan att nyfikenheten smyger sig på nu när möjligheten finns. Med största sannolikhet har han ingen aning om att jag finns. Vet inte ens om hans fru (som är mor till min fars två halvbröder) vet om att min far finns. Så det är inte direkt äge att knacka på och presentera sig. Men det hade varit kul att se om min far liknar honom... Får väl lägga mig i buskarna med kikaren. :P

Kisen är hos veterinären. Juvertumören ska opereras bort och eftersom hon ändå ska sövas bestämde vi oss för att passa på att kastrera henne samtidigt. Har vacklat fram och tillbaka i den frågan men det känns som rätt beslut. Vill inte avla på henne eftersom hon har en allergi som kan vara ärftlig och det kommer att bli lugnare för henne att slippa löpa en massa. Hon lider väl inte så extremt mycket av det, men det påverkar bland annat hennes aptit och hon är redan mager. Sedan kan det ju inte vara kul att springa runt och skrika efter karlar och aldrig få till det heller...

Det är så tomt här hemma utan henne. Självklart mest för att jag tänker på det - jag kan lätt vara hemma en hel dag utan att se henne i vanliga fall också, men det blir påtagligt nu när man vet att hon inte är här. Är mest orolig för sövandet. Knölen sitter lätt till och själva kastreringen lär inte heller vara alltför avancerad. Däremot händer det ju att kisar dör när de sövs ned även om de är helt friska. En kompis vovve dog när den sövdes ned för att de skulle ta bort tandsten. Så fruktansvärt! Och så onödigt för ett relativt obetydligt ingrepp! Sedan är jag så klart orolig för att tumören ska visa sig vara elakartad och att hon ska få fler i framtiden. Bad veterinären skicka in den till labb för att kolla. Är säkert skitdyrt, men jag vill hellre veta! Sedan ska hon också ta ett blodprov och skicka till labb för att kolla kisens organstatus. Hon misstänker att njurproblem kan vara orsaken till att hon är så mager och till att hon alltid vill dricka ur kranen så fort tillfälle ges. Så nu är jag orolig för att hon ska ha njurproblem. Också. Stackars lilla hjärtat!

Kastrerade katter går ofta upp i vikt, vilket i detta fall skulle vara enbart positivt. Och när de väl plockat bort livmoder och äggstockar kan hon i alla fall inte drabbas av infektioner eller tumörer där i framtiden.

Bara nu operationen går bra och hon vaknar till som hon ska. Ska hämta henne i eftermiddag. Hoppas att hon hunnit pigga på sig lite då. Sedan blir det tratt igen. Bara tio dagar den här gången - det är ju ingenting jämfört med hennes allergiperiod!

Väntan, väntan, väntan...

Det finns underbara människor i mitt liv, även om mitt sinnestillstånd gjort det svårt för mig att se dem. Igår när jag satt och mådde som sämst fick jag besök av en underbar tös som muntrade upp mig med glass, hantverksprat och kramar. Inatt fick jag det finaste meddelande jag någonsin fått. Min älskade Ia, jag kan inte beskriva hur mycket du betyder för mig! Du är en ängel och finns alltid där oavsett vad det gäller. Idag har jag pratat med en annan kär vän som lovat mig en date i eftermiddag efter att vi avklarat ett möte på jobb. Jag är oerhört lyckligt lottad som faktiskt har så många riktiga vänner - ni ska veta att jag uppskattar er oerhört mycket! Synd bara att ni alla måste bo så långt bort...

Älskar er!

Har precis kommit hem från veterinären med Tesla. Juvertumör. Stackars lilla vännen - som om hon inte haft nog med problem! :( Den sitter tydligen väldigt bra till i alla fall och ska vara lätt att operera bort. Sedan är det bara att hoppas att det inte är en elakartad variant som kommer tillbaka eller sprider sig. För tillfället ska vi dock bara avvakta och hoppas att den bestämmer sig för att försvinna av sig själv (lite strutsvarning på det). Det händer tydligen att de drar sig tillbaka, men veterinären tyckte inte att det verkade så troligt i det här fallet eftersom tumören är ganska hård. Ska hålla koll på den så att den inte växer och om den inte försvunnit om fyra veckor blir det operation.

Har varit så himla glad över att hennes allergi gett med sig. Hon har inte fått sprutor på sex månader och lider inte av någon klåda längre. Så skönt att slippa se henne klia och slicka bort pälsen och få stora sår. Och att inte behöva ge henne sprutor en gång i veckan. Så dyker nya problem upp...

Drömde om henne inatt. Att hon hade fler tumörer och att hennes allergi kommit tillbaka och blivit mycket allvarligare. Hon hade världens klåda, hade stora kala fläckar där pälsen saknades och blödande sår och sårskorpor över hela kroppen. Jag antar att det kunde varit värre.

Hoppas tumören inte växer. Det hade såklart varit allra skönast om den bara försvunnit av sig själv, men jag tror inte att det kommer att hända, så jag är nöjd så länge den inte växer och sprider sig. Och då blir det operation om fyra veckor. Lilla älsklingen! Hon har som tur är inte ont i alla fall...

Tittar ut genom fönstret på den grå  himlen som matchar min sinnesstämning väldigt väl. I vanliga fall skulle jag ha önskat mig solsken och vackert väder och så här års gärna någon decimeter snö på det. Idag önskar jag mig ingenting. Eller, det är klart att det alltid finns saker man önskar sig, men just nu känner jag mig mest bara tom och besviken...

Mitt självförtroende vad gäller andra människors tankar om mig har som jag tidigare nämnt aldrig varit det bästa, men det har dock förbättrats avsevärt de senaste åren. Kanske har jag till och med vågat mig på att tro att det finns folk som faktiskt tycker om mig och vill umgås med mig även bland dem jag inte känner utan och innan. Jag borde ha vetat bättre  - högmod går före fall... Så jag föll. Men som om det inte var nog med ett fall passade någon på att sparka mig i ansiktet där jag låg. Tänk att något så litet och obetydligt som en inbjudan till en fika kan påverka så mycket! En fika som jag inte ens hade haft möjlighet att dyka upp på, även om jag väldigt gärna velat. Jag var upptagen på annat håll, men när jag fick veta var min första tanke "Vad typiskt, jag hade hellre varit där!". Sekunden efter insåg jag att jag inte ens var bjuden. Så jag hade varit beredd att ge upp en trevlig dag och kväll med goda vänner som jag vet uppskattar mitt sällskap för en fest med några som uppenbarligen inte ens ville ha mig där. Det gjorde ont...

Har haft en underlig känsla av olust hela dagen. Det känns som om något otrevligt är på väg att hända, men jag vet inte vad. Hoppas att jag har fel - vet inte om jag orkar med fler otrevligheter just nu!

Varför är jag alltid så förbannat osmidig? Fattar inte hur jag alltid kan lyckas trassla in mig i sådant som är dömt att leda till problem och misär! Jag har sårat en person som jag tycker otroligt mycket om. Eller, jag har sårat mer än en person som jag tycker otroligt mycket om, men den ena gjorde mig sämre till mods än den andra. Jag antar att jag skulle ha kunnat sköta det hela lite snyggare, men tyvärr hade det nog inte förändrat utfallet nämnvärt. Har mått väldigt dåligt över det här den senaste veckan... Nu har jag i alla fall berättat och det känns lite bättre på ett sätt och mycket sämre på ett annat. Innan jag berättade kunde jag i alla fall inbilla mig själv att det kanske inte var så farligt i alla fall. Det var det. Men jag känner trots allt att jag hellre är rak och ärlig än sticker huvudet i sanden. Det känns bra att ha fått prata om det, men det känns hemskt att såra någon man tycker mycket om. Relationer är ett elände!

Njuter av att äntligen vara hemma igen, om än bara några dagar.

Har hunnit med att hälsa på familjen och träffa några av dem jag saknat allra mest. Massa kärlek!