Dagens lucköppning
Julkalender
Jordbävning..?
Inte förrän nu, flera timmar senare, fick jag veta att det verkligen rörde sig om ett jordskalv. Och att epicentrum varit bara några mil härifrån. Det kraftigaste jordskalvet i Sverige sedan 1904? Inte konstigt att man känner olust! Har känt av en del efterskalv under morgonen, men inga fler som skakat huset så att rutorna skallrat och man varit tvungen att bända loss katten från taket...
Lyckats jobba lite trots min sinnesstämning. Så det var inte bara himlen som matchade mitt humör - naturen bjöd på en rejäl omskakning av husgrunden också för att pigga upp lite. Man tackar och bockar!
Kultur?
Efter all maten passade det bra med en promenad, så vi tog en sväng ner till Slottsparken och tittade på Malmö by Light. Jätteläckert med en hel del roliga ljussättningar (och en del tråkiga och intetsägande, men allt kan ju inte vara fantastiskt). Min favorit var en flytande matta som projicerats på vattnet vid en av broarna.
Igår blev det en tur till Köpenhamn. Vi kom dit strax innan lunch och jag hade planerat att ta mig till Design Forum och köpa mig ett (eller två, eller tre...) par nya jordskor. Tyckte att jag behövde åtminstone ett par kängor nu när vintern nalkas och förmodligen ett par stövlar att ha till kjol också. Letade oss fram till adressen jag hittat på nätet, men lyckades inte lokalisera butiken. Örlade runt lite innan jag gav upp och gick in i en butik och frågade om vägen. Affären hade upphört. Bajs! Jaja, då vet jag det och nu får jag väl äntligen tummarna loss och beställer skorna istället. Det kostar säkert en del att skicka (och skorna är inte heller direkt gratis), men det får det vara värt - jag har inte haft ont i ryggen sedan jag började använda jordskor!
Åt lunch på Riz Raz (ytterliggare en fantastisk restaurang med vegetarisk buffé som även består till stor del av veganska rätter) och tog oss sedan vidare till H.C. Andersen Slottet för titta på utställningen "Bodies". Jag måste erkänna att jag var en aning fundersam innan jag bestämde mig för att gå. Hade väl i princip bestämt mig för att jag tyckte att det var lite väl makabert, men en tös på jobb hade varit där och rekommenderade det varmt och pågen var sugen, så jag lät mig övertalas. Ett par dagar innan pratade jag med min mor i telefon och informerade henne om våra helgplaner. Hon är inte den som är den, utan hon var snabb med att tala om för mig hur sjuk hon tyckte att människan som ligger bakom utställningen var och hur perverst det var av besökarna att betala pengar för att gå och titta på lik. På ett sätt kunde jag förstå hennes ståndpunkt, men jag tänkte samtidigt att det nog kunde vara ganska intressant ur biologisk synvinkel...
Så, till själva utställningen då. Jag hade förväntat mig att det skulle vara mer "konst" och mindre "undervisning". De flesta montrarna innehöll bara olika organ med en liten text till varje som talade om deras funktion. Det gav mig inte direkt något - det kan jag läsa om i en bok (och har läst om hur många gånger som helst redan under min utbildning). Den största behållningen av den delen av utställningen var väl att se den faktiska storleken på organen eftersom det är lite svårare att få fram i en bok även om man t.ex. brukar säga att "hjärtat är ungefär lika stort som en knuten näve". Jaja, jag tyckte att man kan lära sig det mesta precis lika bra genom att titta på bilder och på modeller. Det enda som var riktigt häftigt att se var blodkärlen och utställningens pärla, i mina ögon, var en hel arm där allt utom blodkärlen skalats bort. Jätteläckert! (Jag lyckades inte hitta en bild på den på nätet, men hittade en där man ser en hel kropp med bara blodkärlen kvar. Den var inte med på utställningen i Köpenhamn tyvärr.). Ja, det är klart att det var en aning bisarrt och kändes lite olustigt när man tänkte på att det faktiskt var riktiga människor det handlade om. Under större delen av tiden så kopplade man dock bort detta och försökte se det hela ur en objektiv synvinkel. Den mer konstnärliga delen av utställningen förstod jag mig inte på alls. (Kulturell - jag?) Den bestod av uppställda människor som blivit avskalade ett lager eller två, så att man kunde se muskler, senor, ben osv. En satt på knä med en spänd pilbåge, en annan sprang med musklerna spretande åt olika håll (den som syns på sidan jag länkade till tidigare), en annan satt och läste med blottlagda inre organ. Jag fattade inte riktigt poängen, men det var kanske bara jag? Nu i efterhand när jag tittat på den officiella hemsidan insåg jag att tanken nog var något slags idrottstema, men det framgick inte speciellt tydligt av den del av utställningen som skickats till Köpenhamn. En lite häftig grej var en monter i det sista rummet där en människa kapats upp i segment så att man kunde titta på tvärsnitt från kroppens alla olika delar - både på längden och på tvären. Det var dock inte heller något som man inte kan se lika bra utan att ha en riktig människa inkapslad i någon typ av silikongrejs, men det var i alla fall lite intressant.
Det värsta var att luften var dålig och jag blev varm, yr och illamående (lyckades ju såklart få mens och hade inga värktabletter med mig - grattis!). Stannade till några gånger när jag kände mig alltför vimmelkantig och satte mig på golvet eller på bänkar längs väggen. Fick många undrande blickar från övriga besökare som förmodligen antog att jag var en liten mes som inte klarade av att titta på döingar utan att svimma... Det blev värre och värre och mot slutet av utställningen skyndade jag mig igenom montrarna för att kunna kasta mig in på toaletten och dricka lite och sitta ner en stund. Fick samla alla mina krafter för att överhuvudtaget ta mig nerför trapporna och ut ur byggnaden medan pågen hämtade våra ytterkläder. Lade mig på marken utanför slottet och kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle klara av att ta mig hem igen. Efter många om och men lyckades jag efter en smula övertalning från pågen och hans mor resa mig upp. Det tog inte lång stund förrän jag kände illamåendet komma smygande igen och jag bjöd de köande besökarna på en live-show genom att placera min nyligen intagna buffélunch i en av papperskorgarna utanför utställningslokalen. Jag tror att jag gjorde ett oförglömligt intryck på mina nya svärföräldrar...
Jaja, efter den lilla fadäsen mådde jag bättre och vi tog oss hem utan vidare bekymmer. Kvällen fortsatte i de kulturella banorna och vi åkte till Lund och tittade på 500 med Anders Jansson och Johan Wester. Det var hysteriskt roligt! Kul upplägg med mycket interaktioner med publiken. En perfekt avslutning på dagen! Gå och se den!
Dagens skylt
Hittade en bra skylt utanför Zoologen i Lund.
Kunde inte ha sagt det bättre själv! :)
Hög
Åker hem en sväng på torsdag för att gå på en disputationsfest på fredag och sedan blir det ett tidigt tåg tillbaka norröver på lördag. Ska bli jättekul att komma hem och träffa mina kollegor igen i alla fall - har knappt sett dem alls det senaste året känns det som. När jag var inne en sväng i somras fick jag höra kommentarer som "jobbar du här fortfarande?". Det var nästan så att jag undrade själv ett litet tag...
Illamåendet har gått över, även om det tog sin lilla tid. Kom i alla fall på vad det berodde på. Knark. Hade inte en tanke på att tabletterna jag börjat knapra fyra gånger om dagen skulle kunna vara orsaken, men så var det nog. Jaja, måste ha vant mig nu i alla fall. Men jag äter fortfarande kopiösa mängder potatis. Har satt i mig fyra kilo de senaste två veckorna. Fick i och för sig hjälp under helgerna, men i alla fall. Och idag har jag glatt börjat beta av ytterliggare en tvåkilosförpackning. :P Nåväl, har för mig att jag läst någonstans någon gång att under mitten av 1800-talet satte en genomsnittlig irländare i sig 5 kg potatis om dagen så där ligger jag helt klart i lä. :) Det var förresten därför en massa irländare emigrerade till USA när potatispesten slog till och en miljon människor svalt även ihjäl. Så potatis är bra och jag tänker inte skämmas för min blygsamma konsumtion. Ha!
Jag är fortfarande hög på oxytocin sedan pågens besök. Har plockat svamp, kokat sylt, torkat äpplen, tittat på pippiar, lagat massa god mat och kramats, kramats, kramats... Ja, och kanske lite annat också, men vi behöll i alla fall kläderna på när vi hånglade på golvet i det gemensamma köket. ;) Hur som helst var det en fantastisk helg och efter den rejäla oxytocin-boosten står jag mig utan problem till på torsdag. :)
Min favoritmolekyl...
Stoppa den globala uppvärmningen!
Ångest...
http://www.youtube.com/watch?v=91oEZ1n2EUk
Du vet att luften, den är gratis
den kostar inget alls
så tror du verkligen
att den är nyttig för din hals
Nu får man snart betala
för att kunna andas rent
blir det någonsin bättre
eller är det redan försent
Vem kan segla utan vinden
vem kan skrika utan luft
vem kan hata utan ångest
vem kan älska utan lust
Kan du se igenom väggen
kan du höra någons röst
kan du säga till någon annan
att du behöver tröst
den är längre bort än du tror
Jag vill vara luft
Jag vill glömmas bort
Jag vill vara allt
Jag vill kommas ihåg
Där bortom finns något annat
du har nog sett samma sak
jag ska spara till en egen resa
och glömma färden tillbaks
Våran mark slutar aldrig snurra
du kan inte bara sitta still
det finns nya miljonärer
som kan göra vad dom vill
Vem kan ro förutan åror
vem kan springa utan ben
vem kan skratta utan munnen
vem kan kasta utan sten
Kan du komma genom väggen
kan du höra mina ord
kan du lyssna riktigt noga
och sen säga att du förstod
jag är längre bort än du tror
Jag vill vara luft
Jag vill glömmas bort
Jag vill vara allt
Jag vill kommas ihåg
Jag vill vara luft
Jag vill glömmas bort
Jag vill vara allt
Jag vill kommas ihåg
En enda värld i mörker, en bur av natur
människor som andas utan att veta hur
ett liv kan bli flera och flera kan bli ett
förstår du vad jag menar, det är väl ganska lätt
Jag vill vara luft
Jag vill glömmas bort
Jag vill vara allt
Jag vill kommas ihåg
Jag vill vara luft
Jag vill glömmas bort
Jag vill vara allt
Jag vill kommas ihåg
Dia Psalma - Luft; Efter allt (1995)
Våga vara svag?
Ibland undrar jag vad jag är rädd för. Varför det är så viktigt att inte släppa folk för nära inpå; att inte låta dem se att jag är svag. Varför jag har så svårt att lita på att de talar sanning; att de tycker om mig som jag är; accepterar mina små egenheter eller kanske till och med uppskattar dem. Att någon kan tycka om mig för att jag är den jag är, inte trots att jag är den jag är.
Jag vet väl egentligen varför. Vilka jag har att skylla för min svårighet att lita på folk. En uppväxt full av glåpord och utfrysning. Perioder då inte ens de jag betraktade som mina närmaste vänner försvarade mig - snarare hånade mig tillsammans med de andra. Nej, jag är inte det minsta bitter. I ärlighetens namn är jag glad att jag tvingats gå igenom det jag gått igenom. Det har format mig - gjort mig till den jag är.
De mest ödmjuka och underbara människor jag känner har liknande upplevelser i bagaget. Många har varit med om betydligt värre saker än jag. Det gör oss starka, men ändå bräckliga; självsäkra, men ändå vilsna. Det är i alla fall så jag känner mig. Jag tror att jag ger sken av att vara en ovanligt stark och självständig person. Någon som inte lyssnar på vad alla andra säger; inte bryr sig om att försöka leva upp till deras ideal. Någon som klarar sig själv; går sina egna vägar och gör sina egna val. Det är den människa jag vill vara. Det är den människa jag tror att jag är. Men någonstans inuti mig finns den trasiga, kuvade flickan kvar. Hon som inte hade några riktiga vänner. Hon som inte trodde att någon skulle kunna tycka om henne. Hon som var ensam och rädd även i en lokal full med folk (eller kanske framför allt där).
Det som inte dödar det härdar sägs det. Så då är vi väl alla härdade av vårt förflutna. Jag kan fortfarande höra deras röster i mitt huvud. Känna deras blickar. En gång blev jag slagen. En enda gång. Förutom av min bror förstås. En gång av en klasskompis. Det var under högstadiet. Jag hade sagt något jag inte borde ha sagt och gjort henne förbannad. Hon skrek och slog. Första slaget träffade min kind. Knytnäve. När andra slaget kom duckade jag. Det gjorde henne bara ännu mer förbannad. Jag slog inte tillbaka. Det skulle aldrig ha fallit mig in. Med våld löser man inga problem - man bara skapar fler.
Annars var det mest tyst mobbning. Det eskalerade dock i slutet av nian. Jag umgicks med fyra andra töser som inte heller stod särskilt högt upp på popularitetsstegen. Av någon anledning började folk kasta mat på oss i matsalen och uppblött toalettpapper efter oss i korridorerna. Ingen gjorde något. Vi pratade med lärare och rektor. De blundade. Förmodligen tänkte de att det bara rörde sig om ett par månader till innan vi skulle försvinna iväg till gymnasiet och bli någon annans huvudvärk. Det gällde bara att härda ut en liten stund till. Att hålla skenet uppe.
Gymnasiet var en befrielse. Visst, det fanns fortfarande personer som inte accepterade mig, men de höll sig mer på sin kant - inga hårda ord och ingen matkastning. Gick på en liten skola. Bara 90 elever. Det gick liksom inte att komma undan; gick inte att gömma sig i mängden. Inte för att det någonsin varit min grej. Att försöka smälta in. Jag konstaterade tidigt att det inte var någon idé. Det var bättre att vara medvetet annorlunda. Då visste man i alla fall från vilket håll de skulle hugga. Det gav mig en ärlig chans att parera. Med färgat hår, piercings och underliga kläder var det givet vad som komma skulle. Inga överraskningar. Kalla mig punkarsubba, vampyr och jävla gothare! Jag har i alla fall valt det själv...
På gymnasiet träffade jag min första påg. För första gången fick jag uppleva riktig kärlek. Att kunna lita på någon till hundra procent. Jag visste att han aldrig skulle svika; att han aldrig skulle ljuga och att han verkligen uppskattade mig för den jag var. Det vet jag fortfarande. Trots att det är många år sedan det tog slut mellan oss och vi båda lagt en rad förhållanden till handlingarna efter det. Jag älskar honom fortfarande. Jag lärde mig så mycket om mig själv under vår tid tillsammans. Om förhållanden och om kärlek. Lärde mig att visa känslor, att våga prata om känslor och slutligen att våga vara svag. Det är något som kräver trygghet och tillit - känslor som tidigare i mitt liv varit tämligen okända för mig.
Jag vågade aldrig tro att mina andra gymnasiekompisar egentligen brydde sig om mig. Det hade ju ingen annan gjort tidigare. Jag trodde att de helt enkelt accepterade att jag umgicks med dem. Punkt. Jag trodde inte att de skulle sakna mig om jag inte kom en dag; att de skulle vänta på mig när det var dags att gå och äta eller att de skulle bjuda in mig på privata fester på helgerna. Jag värderade inte mig själv så högt.
En av töserna i "mitt gäng" hade en hemsida där hon skrivit korta texter om alla oss andra. Den hon skrivit om mig var som ett slag i magen - aldrig har någon, vare sig före eller efter, lyckats sammanfatta mig så träffande i bara ett par meningar. Tyvärr har jag inte texten kvar, men jag minns ännu kontentan av den. Hon skrev om mig som en person hon beundrade - en stark och självständig person som sa vad jag tyckte och gjorde vad jag ville oavsett allt. Det var dock den avslutande meningen som brände sig fast - som än idag kan få mina ögon att tåras när jag tänker på den: "Du får lov att vara svag".
Jag har kommit en bra bit sedan dess. Jag har inte längre lika svårt att erkänna för mig själv (jag tror mig till och med ha väldigt god självinsikt vid det här laget) och andra att jag också kan vara svag, även om det är en sida jag normalt sett inte visar.
Varför hatar jag att vara svag? Jag hatar att bli tröstad. Om jag slår mig, gör något dumt eller blir illa behandlad vill jag verkligen inte ha några sympatier! Kanske beror det på att jag känner mig underlägsen av sympati? Att det känns som om den andra personen ser ner på mig? Eller beror det på att jag inte tycker att det är synd om mig? Att jag inte tycker att jag förtjänar några sympatier? Jag vet faktiskt inte, men jag lutar mest åt att det får mig att känna mig svag och underlägsen och det är en känsla jag i alla år har försökt kämpa emot. Den som är svag trampar andra på. Och jag vill inte bli trampad på!
Min självsäkerhet och kaxiga attityd ställer till problem i mina förhållanden med. Nuförtiden brukar jag vara ganska duktig på att informera pågen i fråga på ett tidigt stadium om mina små egenheter. Trots det blir de alltid livrädda när de för första gången får se mig svag. När de för första gången träffar en tös som inte är sprudlande glad, självsäker och stark. De tror att jag ska dumpa dem vilken sekund som helst. Men det handlar ju inte om det. Man kan inte vara på topp jämt! Ingen kan. Mina små svackor brukar dock gå över på en kväll. Lika fort som de kom. Och jag har oftast ingen aning om orsaken till dem.
Bara för att jag hatar att tröstas och känna mig svag betyder det dock inte att jag inte ibland behöver tröst och vill få vara svag. Ibland vill jag bara få krypa ihop i någons famn och känna mig liten och ompysslad. Trygg... Inte för att jag slagit mig och behöver tröst, utan för att jag behöver en paus från mig själv. Från den fasad jag sätter upp; den person jag valt att vara. För visst har vi alla en fasad och vi kan alla välja vilka vi vill vara.
Jag har gjort mitt val. Jag vill vara stark. Men jag vill våga vara svag...
