Miyo mumlar...

Jag vill hem!

En av mina största rädslor är att bli sårad. Ju fler år som går, desto mer säker blir jag på att det snart måste vara min "tur". Jag har varit den som sårat så många gånger. Jag har sett smärtan. Ångesten. Spillrorna. De krossade drömmarna och det döende hoppet. Jag har slitit ut hjärtan och trampat på dem. Jag har tröstat, rättfärdigat och intalat mig att jag gjort "det enda rätta". Jag har gråtit och skrikit. Älskat och saknat. Lagt bakom mig och gått vidare. Men jag har aldrig varit den som blivit lämnad. Aldrig varit den som stått ensam kvar och undrat vad som gick snett och varför. Aldrig fått mitt hjärta stampat på och blivit kastad i ett dike. Aldrig tvingats ligga där och undra när någon ska komma och lappa ihop spillrorna av det som en gång var jag...

Har jag haft tur? Eller har jag spelat säkert? Eller är det verkligen bara en tidsfråga innan det är jag som står där ensam och sviken?

Ju starkare rädslan växer sig, desto hårdare sluter jag mig. Blir till ett hårt, ogenomträngligt skal. Bygger murar som ingen får passera. För om ingen kommer in, kan ingen såra. Om ingen kommer in, kan ingen krossa. Om ingen kommer in är jag säker...

Det händer att jag släpper in folk. Men jag tror faktiskt att jag spelar säkert. De enda som får passera är de jag vet aldrig skulle göra mig illa. Som älskar mig mer än jag älskar dem. Som jag vet att det är jag som kommer att såra. Är jag verkligen så hemsk och beräknande? Eller sker det undermedvetet? Är det vad rädslan gör med mig?

Det bästa skulle vara att tvingas uppleva smärtan. Att hamna där i diket, ensam och förkrossad. Att få gråta och sörja och sakna. Skrika och slå. Förlåta och gå vidare. Om jag bara upplevt det skulle jag kanske inte vara så rädd längre. Om jag bara kunnat tro att fördelarna överväger riskerna. Att det man vinner är så otroligt mycket större än det man har att förlora. Men jag vet inte om jag kan tro att det är så...

De flesta av dem jag älskat och lämnat har kommit upp på fötter och gått vidare. Det vi delade kan ingen ta ifrån oss och jag är övertygad om att de tycker att trots all smärta och sorg är våra minnen värdefulla och jag tror inte att de ångrar något. Andra har ännu inte tagit sig upp ur diket. Ligger kvar i spillrorna och lider. Vill aldrig riskera att utsättas för samma smärta igen och om de hade kunnat gå tillbaka och ändra sitt beslut hade de gjort det. Det sårar mig mer än något annat...

Jag vill inte bli sårad. Övergiven. Utkastad och trampad på. Och jag vill inte såra. Överge. Kasta ut och trampa på. Jag vill våga lita på folk. Hitta någon som jag kan släppa in. Som jag vågar släppa in. Men jag vill inte våga bara för att jag vet att han aldrig skulle göra mig illa. Jag vill våga för att jag vet att jag har så mycket att vinna på att våga. Jag vill tro att vi kommer att dela något fantastiskt. Något som är värt risken. Något som jag kommer att kunna titta tillbaka på med glädje och känna att jag aldrig någonsin hade velat vara utan. Oavsett hur det slutar...

Jag vill riva mina murar. Men jag vet att jag inte vågar. Inte än...

Att "ingenting" kan spela så stor roll. Något litet och obetydligt. Oviktigt och egentligen totalt ointressant. Att "ingenting" kan få en att totalt tappa lusten. Mista tro och hopp. Gå från gränslös eufori till bottenlöst mörker.

Jag vill tro att det inte spelar någon roll. Att det inte stör mig. Inte sårar mig. Jag vill att det inte ska spela någon roll. Vet att det egentligen bara är tramsigt. Men vem försöker jag lura? Det kommer alltid tillbaka. Kommer alltid att finnas i mitt huvud. Och det kommer alltid att spela roll. Jag kan inte vara någon jag inte är.

Varför gör det så ont?