Jag har...
Bild från vårt nyårsfirande i en snöbivack i Tänndalen. Massa kärlek! :)
Problem?
Det känns som om det alltid är jag som står för problemen - antingen genom att må dåligt över något eller genom att dra upp sådant som jag vill ändra eller bearbeta. Jag känner mig otacksam och gnällig, överkänslig och löjlig. Allt jag vill är ju att vara lycklig! Jag vill leva i ett evigt rus omgiven av fluffiga moln och ljuv musik. Men verkligheten är inte sådan och ingen lycka kan vara för evigt. Givetvis måste man genomlida dalarna för att få möjlighet att njuta av topparna. Min största tröst är att jag genom de svåra stunderna åtminstone alltid har vetskapen om den underbara kärlek vi delar. Att jag alltid kan påminna mig om den otroliga lycka jag vet kommer att återkomma och hur mycket jag älskar, även om jag inte alltid kan känna det... Det är bara så svårt att tvingas gå igenom samma sak om och om igen. Framför allt med vetskapen om en fortsatt upprepning under en ganska lång tid framöver.
Jag vill ju bara vara lycklig! Nu med...
Tack...
Känner du något?
Brinn pengar brinn
Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är
Brinn pengar brinn
Jag vet att du är värd någonting
Du är hoppet i ett IQ-fritt land
Du är drömmarna jag drömmer ibland
Visst känns det som att kärleken väntar
Visst känns det som att kärleken väntar
När man minst anar det...
Sedan hände det. Min första kärlek träffade sin nuvarande fästmö. Han blev 17 igen och jag såg den påg jag var galet förälskad i för nio år sedan. Jag tror att vi båda var lika förvånade över att han hittat tillbaka till de känslor vi en gång delat. Att det kunde hända igen. Kanske måste man inte vara ung och naiv för att våga tro på kärleken trots allt?
Det var först då jag började hoppas igen. Hoppas att jag någon gång också skulle få återuppleva det jag förlorat. Förhållanden har kommit och gått, men jag har nog aldrig riktigt trott på en framtid med någon av pågarna i fråga. Jag trodde att det berodde på att jag var äldre och hade mer erfarenhet. Att jag visste alltför väl hur det brukade sluta. Dessutom såg jag alla signaler tidigare. Allt som skulle kunna leda till problem i framtiden. Jag visste vad jag ville ha. Eller jag trodde i alla fall mig veta vad jag ville ha. Ett tråkigt faktum är att jag blev proffs på att leta fel. Jag sökte hela tiden efter tecken på att "det här kommer aldrig att hålla i längden". Och jag hittade så klart dem, förr eller senare. Jag ville att allt skulle vara lika fantastiskt som i mitt första förhållande och att jag skulle känna likadant som då. Ändå vågade jag ju inte tro på att det någonsin skulle hända.
I vintras hände något som fick mig att bestämma mig för att aldrig nöja mig med något som inte var "perfekt". Inte perfekt i den bemärkelsen att allt ska vara felfritt och en dans på rosor, utan helt enkelt att jag inte skulle kompromissa för mycket. Att jag måste våga tro att det finns någon som passar mig. Att jag kan hitta någon som har alla de egenskaper jag letar efter hos en partner. Det ironiska är att allt det jag trodde var viktigt inte visade sig vara det. Att sådant som jag tänkte att jag aldrig skulle kompromissa bort visade sig vara totalt irrelevant när kärleken väl smög sig på mig. I ärlighetens namn visade sig det mesta vara totalt irrelevant...
Jag har tidigare skrivit om min oro beträffande att kunna skilja mellan kärlek och beundran. Nu vet jag att den var totalt ogrundad. Nu vet jag att om man är kär så finns det inga tvivel. Man bara vet. Så jag är 16 igen. Jag tror på framtiden igen. Jag har hittat någon som jag verkligen vill få det att fungera med. Någon som jag vill dela min framtid med. Jag vågar inte säga mer än på obestämd tid, men bara det faktum att den verkligen är obestämd är nog. För första gången på nio år letar jag inte efter fel. Jag väntar inte på att problemen ska dyka upp och förhållandet ska ta slut. Jag ser möjligheter istället för hinder. Och jag är så vansinnigt lycklig att jag knappt vågar tro att det är sant!
Mina älsklingar!
Livrädd...
...men så osannolikt lycklig! Det är dags att plocka fram stora släggan och gå loss på murarna. Jag struntar i att det gör mig sårbar - man måste våga för att vinna och det är värt risken! Jag struntar i att jag inte vet att det är "säkert"; att jag inte vet att jag inte kommer att bli kastad i diket och trampad på. Det finns aldrig några garantier.
Om jag bara kan få känna så här ett tag till - må så här bra; vara så här lycklig - så är det värt det!
http://www.youtube.com/watch?v=3jlR26e8YKo
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Och jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare); Du & Jag Döden (2005)
Vad hände..?
Ia - vi som skulle vara singlar! Vi som skulle gifta oss så snart de ändrat lagen och jag skulle stjäla med mig barn till oss från Nigeria eller vilket land jag nu skulle råka passera under lämplig tidpunkt. Vad hände?
Är så där äckligt sötsliskigt fjantlycklig. Går runt med mitt fåniga leende och ser förmodligen ut som en komplett idiot. En sådan där som jag för några veckor sedan känt för att slå på om den kommit för nära. Som det kan bli...
Mer Kent (såklart):
http://www.youtube.com/watch?v=hsJ-KXL-twg
Ett under att du ser mig
Att du fortfarande ser mig
Ett under att du ser mig
Som någon som kan ge dig nånting
Som får dig att vilja vara min
Att du vill vara min...
Kent - Hur jag fick dig att älska mig; Vapen och ammunition (2002)
(Ja, jag har väl fortfarande lite självförtroendeproblem...)
Och lite Rammstein:
http://www.youtube.com/watch?v=9pkLDEEs20U
Rammstein - Ohne dich; Reise reise (2004)
Otroligt vacker ballad. Jag som brukade skratta år sötsliskerier! Det här måste vara ett dåligt (eller väldigt bra?) tecken...
Kär, någon?
Kärlek eller beundran?
Vad är egentligen skillnaden mellan kärlek och beundran? Hur vet man vad man känner; och kanske ännu viktigare: Spelar det någon roll?
Tidigare har jag inte lagt någon större vikt vid sådana funderingar och jag har inte bemödat mig att analysera mina eller andras känslor på detta sätt. För några år sedan hamnade jag dock i ett förhållande med en påg som jag helt uppenbart högaktligt beundrade. Vi lärde känna varandra under en kurs och jag lyssnade med storögd förtjusning till hans berättelser om alla sina resor till mer eller mindre svåråtkomliga platser och hans stora kunskap och livserfarenhet berörde mig djupt. Jag har alltid varit svag för intelligens och kunskap och i detta fall föll jag nog främst för hans otroliga passion. Sällan finner man en ung människa som brinner så totalt för något som denna påg brinner för biologi och då främst systematik! Det var en helt ny upplevelse för mig och ett personlighetsdrag jag dittills trott enbart stod att finna hos gamla insnöade professorer...
Under ett års tid pågick vårt förhållande och även om det inte slog mig då har jag i dagsläget svårt att kunna klargöra om det främst rörde sig om kärlek eller beundran från min sida. Han var min idol; min lärare och min förebild. Jag lärde mig otroligt mycket av honom och jag kan med säkerhet säga att jag inte varit den person jag är idag om jag aldrig träffat honom. Därför var det otroligt svårt att komma till insikten att vårt förhållande inte var något att kämpa för och det gjorde mig otroligt ont att bryta med honom. Många har i efterhand frågat mig (och frågar mig fortfarande, nu, snart tre år senare) varför jag såg det nödvändigt att bryta när jag så uppenbart fortfarande hyser starka känslor för honom och i flera års tid hade otroligt svårt att leva med det faktum att jag aldrig skulle få dela min framtid med honom. Jag tror mig dock äntligen ha funnit svaret: Han var min idol, inte min jämlike.
Jag beundrade honom djupt och han trivdes med att ha någon att undervisa; någon som intresserade sig för hans passion och som alltid betraktade honom med storögd förundran. Det var en fantastisk tid, men som förhållande räknat tyvärr inte speciellt storartat. Vi pratade sällan om allvarliga saker, om känslor, rädslor och det förflutna. Vi knöts samman av ett gemensamt brinnande intresse, men när det skalades bort fanns det inte mycket kvar att bygga en framtid på.
Mycket har jag lärt mig av denna upplevelse och det är kanske inte så underligt att jag nu börjar fundera över hur denna skillnad mellan kärlek och beundran kan komma att påverka min framtid. Mycket har hänt de senaste åren och jag finner mig plötsligt i en situation där flertalet personer förkunnat för mig att de verkligen beundrar och avundas min livsstil. Då många av dessa personer varit pågar som legat mig varmt om hjärtat har jag givetvis börjat fundera över huruvida jag i framtiden kommer att kunna vara säker på att en person jag väljer att inleda ett förhållande med verkligen hyser "äkta" känslor för mig och inte enbart beundrar min passion och mitt brinnande intresse som jag gärna delar med mig av till alla som vill och orkar höra på. Jag kan, med de erfarenheter jag själv besitter, mycket väl förstå att någon skulle kunna falla för mig på samma sätt som jag föll för min före detta pojkvän, utan att själva förstå att den starka beundran som uppfyller dem inte är nog för att skapa en framtid tillsammans.
Frågan är bara hur man vet det innan man försökt..?
Murar
En av mina största rädslor är att bli sårad. Ju fler år som går, desto mer säker blir jag på att det snart måste vara min "tur". Jag har varit den som sårat så många gånger. Jag har sett smärtan. Ångesten. Spillrorna. De krossade drömmarna och det döende hoppet. Jag har slitit ut hjärtan och trampat på dem. Jag har tröstat, rättfärdigat och intalat mig att jag gjort "det enda rätta". Jag har gråtit och skrikit. Älskat och saknat. Lagt bakom mig och gått vidare. Men jag har aldrig varit den som blivit lämnad. Aldrig varit den som stått ensam kvar och undrat vad som gick snett och varför. Aldrig fått mitt hjärta stampat på och blivit kastad i ett dike. Aldrig tvingats ligga där och undra när någon ska komma och lappa ihop spillrorna av det som en gång var jag...
Har jag haft tur? Eller har jag spelat säkert? Eller är det verkligen bara en tidsfråga innan det är jag som står där ensam och sviken?
Ju starkare rädslan växer sig, desto hårdare sluter jag mig. Blir till ett hårt, ogenomträngligt skal. Bygger murar som ingen får passera. För om ingen kommer in, kan ingen såra. Om ingen kommer in, kan ingen krossa. Om ingen kommer in är jag säker...
Det händer att jag släpper in folk. Men jag tror faktiskt att jag spelar säkert. De enda som får passera är de jag vet aldrig skulle göra mig illa. Som älskar mig mer än jag älskar dem. Som jag vet att det är jag som kommer att såra. Är jag verkligen så hemsk och beräknande? Eller sker det undermedvetet? Är det vad rädslan gör med mig?
Det bästa skulle vara att tvingas uppleva smärtan. Att hamna där i diket, ensam och förkrossad. Att få gråta och sörja och sakna. Skrika och slå. Förlåta och gå vidare. Om jag bara upplevt det skulle jag kanske inte vara så rädd längre. Om jag bara kunnat tro att fördelarna överväger riskerna. Att det man vinner är så otroligt mycket större än det man har att förlora. Men jag vet inte om jag kan tro att det är så...
De flesta av dem jag älskat och lämnat har kommit upp på fötter och gått vidare. Det vi delade kan ingen ta ifrån oss och jag är övertygad om att de tycker att trots all smärta och sorg är våra minnen värdefulla och jag tror inte att de ångrar något. Andra har ännu inte tagit sig upp ur diket. Ligger kvar i spillrorna och lider. Vill aldrig riskera att utsättas för samma smärta igen och om de hade kunnat gå tillbaka och ändra sitt beslut hade de gjort det. Det sårar mig mer än något annat...
Jag vill inte bli sårad. Övergiven. Utkastad och trampad på. Och jag vill inte såra. Överge. Kasta ut och trampa på. Jag vill våga lita på folk. Hitta någon som jag kan släppa in. Som jag vågar släppa in. Men jag vill inte våga bara för att jag vet att han aldrig skulle göra mig illa. Jag vill våga för att jag vet att jag har så mycket att vinna på att våga. Jag vill tro att vi kommer att dela något fantastiskt. Något som är värt risken. Något som jag kommer att kunna titta tillbaka på med glädje och känna att jag aldrig någonsin hade velat vara utan. Oavsett hur det slutar...
Jag vill riva mina murar. Men jag vet att jag inte vågar. Inte än...
Villa, Volvo, vovve..?
Jag skulle kunna hamna där. Jag skulle säkert kunna "trivas" och "passa in". Frågan är bara hur stor del av det som är jag som jag skulle vara tvungen att ge upp på vägen... Det får mig att undra varför jag övedrhuvudtaget funderar i dessa banor. Man måste ju inte!
Känner en fantastisk påg som aldrig skulle gå med på att fastna i normen - inget Svenssonliv för honom inte! Det är så otroligt inspirerande att prata med honom och jag känner verkligen att "så där vill jag också bli när jag blir stor" (ja, han är ju trots allt 40, så nog får jag se honom som "stor" :). Efter ett sådant samtal är jag alltid full av framtidstro och känner mig oerhört tillfreds med min tillvaro och mina val. Så går det ett tag och modet börjar åter sjunka... Man ser alla lyckliga par på stan och undrar om man någonsin kommer att sälla sig till dem. Hur skulle jag kunna få in en man i min tillvaro? Mellan alla resor, fältarbete och analyser? Utan att ge avkall på mig själv? Utan att ge upp mitt jobb, mina framtidsplaner, mina drömmar, mina vänner, mina intressen, mitt liv?
Nästa fråga är då: Måste man ha en karl i sitt liv? Det självklara svaret är givetvis: Nej, det måste man inte! Man kan leva ett rikt och fulländat liv utan att dela det med en man (eller kvinna för den delen). Det händer ofta att jag tänker på vad en framtid med man och barn skulle innebära. Många är de nyförälskade unga par man kastar avundsjuka blickar efter på stan, men tragiskt nog är det inte många färre man ser kämpa mot vardagstristess, slentrian och falnande passion bara några år senare. Varför längta efter att hamna där? Med en falnande glöd , skrik och bråk, sjuka barn, stökigt hus och en make som söker tröst hos tio år yngre töser som inte ställer vare sig krav eller svåra frågor?
Hur ska man då stå ut i sin ensamhet när alla andra parar ihop sig och leker lyckliga familjen i sina radhus? När alla andra har fredagsmys med familjen, ordnar barnkalas, leker med drakar i parken och åker på bilsemestrar till Italien sitter man själv i sin lägenhet med katten i knäet, äter microvärmd färdigmat och tittar på såpor på tv. Är det verkligen något att eftersträva? Är det bättre än att kämpa på i ett förhållande? När man leker mamma, pappa, barn har man åtminstone någon att dela sin förtvivlan med. Någon att prata med. Gemensamma mål att kämpa mot. En axel att gråta mot. Tröst och stöd och uppmuntran...
Vänner då? Visst kan man ha vänner som stöd och tröst? Att prata med? Att åka på semester med? Om de inte är för upptagna med sina egna liv vill säga. Så då gäller det att hitta vänner som inte heller har ambitionen att bilda familj och leva (o)lyckliga i alla sina dagar. Det går säkert. Det måste gå. Världen är ju full av ensamma människor!
Var det verkligen så lätt? Är problemet löst nu? Gäller det bara att dela sin tid med andra ensamma själar? Kan man leva fri och lycklig då? Utan krav, bråk, sjuka barn och otrohet? Vad är haken? Inga kramar? Ingen kärlek? Det kan man väl få ändå? Av vänner. Flyktiga bekantskaper eller av andra som också vågar vägra Svenssonliv? Det kan man säkert. Min ovan nämnda vän har faktiskt ett förhållande. De bor ihop. Utan att gifta sig. Utan att skaffa barn. Utan att låta sig fösas in i ett fack... Är de då immuna mot vardagstristessen, problemen, bråken, tjatet och den falnande glöden? Jag tror inte det. De har bara valt en annan väg. De passar inte in i normen, men därmed inte sagt att de inte drabbas av samma problem som de som förtvivlat försöker passa in.
Men jag vill ju inte vara ensam! Bara för att jag trivs med mitt liv som det är (för det gör jag väl?) och inte är beredd att göra alltför stora uppoffringar eller ändringar i mina planer betyder det väl inte att jag inte ska kunna hitta någon att vara (o)lycklig med? Fast det var väl egentligen inte det som var frågan. Frågan var ju om man tvunget måste träffa denna någon. Svaret är nej.
Men jag vill i alla fall...
