Miyo mumlar...

"Innerst inne är du i alla fall en riktig kvinna, Louise..."

Vad är egentligen en "riktig kvinna"? Vem bestämmer det? Återigen kommer tankarna om normen och vad som anses vara det "normala". Måste man gifta sig för att vara en riktig kvinna? Måste man skaffa barn? Städa, damma, putsa fönster, baka sockerkaka, säga upp sig från sitt jobb, ta hand om barnen, hemmet och maken, ge upp sina planer, sin ambition, sitt liv? Klart man inte måste? Eller?

Det pratas mycket om jämlikhet och de flesta verkar vara rörande överens om att vi ska ha lika lön för lika arbete och att kvinnor och män ska konkurrera på lika villkor. Det pratas mycket. Det görs lite. När vi har haft jämställdhetsseminarier på jobbet har nästan bara kvinnor dykt upp. Kvinnor och de män som redan insett problematiken. Som redan är övertygade om att något måste göras. Men det är ju inte de som behöver komma! Det hjälper ju inte att de som redan är övertygade sitter och håller med varandra. Vi måste nå ut till dem som fortfarande inte förstått. Som tror att de lever i ett jämlikt samhälle. Som dagligen diskriminerar. Omedvetet. Det sker så naturligt att ingen ens reagerar. Inte jag heller.

Kvinnan förväntas vara hemma med barnen; mata, byta blöjor, städa, diska tvätta, laga mat. Mannen är familjeförsörjaren. När han kommer hem från jobbet är han trött och då ska hemmet vara rent och prydligt och han ska kunna sätta sig i soffan, läsa tidningen och titta på nyheterna i lugn och ro. Han kanske kan vara pappaledig ett par veckor, mest för syns skull. Men det är ju trots allt han som har högst lön, så det skulle ju vara befängt att låta honom gå hemma och ta hand om hem och barn. Aldrig att de skulle kunna överleva på bara hennes lön!

Vill vi då vara riktiga kvinnor? Jag tror inte att det är de flesta kvinnors önskan att leva så. Jag tror dock att många kvinnor tror att de förväntas vilja det. Eller kanske till och med önskar att de ville det. Det är klart att man vill vara en god hustru. Och det är klart att man vill vara hemma med sina barn. De behöver ju trots allt sin mamma!  Dessutom vill man ju inte att grannarna ska börja undra. Att de ska tro att man inte bryr sig om sin familj. Att man bara satsar på karriären...

Måste man välja mellan familj och karriär då? Kan man inte få både och? Världen är full av män som lyckats. Men varför har de det? För att de har riktiga kvinnor. Kvinnor som tagit sitt ansvar och stannat hemma med barnen. Kvinnor som inte gjort karriär. Så måste man då hitta en man vars högsta önskan är att stanna hemma och ta hand om hemmet och barnen (tro mig, det finns sådana män)?

Men man kan väl dela föräldraledigheten lika? Låta barnen börja på dagis när de är ett eller ett och ett halvt? Det är väl jämlikt? Rättvist? Jag minns fortfarande min första skoldag. Mina föräldrar kunde inte vara lediga från jobb och följa med mig. De hade bett att någon av fröknarna på fritids skulle följa med, men när det var dags hade de plötsligt inte heller tid. Slutade med att jag fick gå ensam. Eller, jag gick ju såklart inte ensam ensam. Gick med en kompis och hennes mamma. Alla andra hade minst en av sina föräldrar med sig. Några hade båda. Det spelade väl kanske inte någon större roll egentligen, men det faktum att jag fortfarande minns det nästan 20 år senare måste väl betyda någonting? Jag tror att min fröken (och säkerligen många av föräldrarna också) undrade var min mamma höll hus. Hon fick säkert stämpeln "ingen riktig kvinna" där och då. Jag tror dock inte att det var många som funderade över var min pappa var någonstans...

Jag kommer aldrig att bli en riktig kvinna. Jag kommer aldrig att gå med på det. Jag kommer aldrig att gifta mig och skaffa barn med en karl som inte är intresserad av att dela upplevelsen med mig. Jag skulle aldrig kunna förstå vad han skulle få ut av det. Att bara fungera som familjeförsörjare, men inte deltaga i familjen. Jag skulle aldrig vilja ha en man som inte ville vara med och se sina barn växa upp; säga sina första ord, lära sig gå, börja skolan, lära sig cykla, klättra i träd, bygga kojor, gå på klassfester, bli förälskade, bli tonåringar, börja skrika och bråka, smälla i dörrar och säga att de hatar allt och alla och att de önskar att de bara kunde dö för då skulle vi minsann få ångra hur orättvisa vi varit... Visst, det är inte alltid en dans på rosor. Men det borde vara ett gemensamt ansvar. Ett gemensamt beslut och ett gemensamt projekt. Vad är det annars värt?

Nej, jag kommer aldrig att bli en riktig kvinna, men jag hoppas att normen ska ändras så att en riktig kvinna kan få vara som jag. Och kanske ännu viktigare: Att en riktig man inte ska anses vara någon som enbart arbetar och försörjer familjen. En riktig man ska vara någon som vill vara hemma med barnen. Som vill hjälpa till att ta hand om hushållet. Som vill ha en kvinna som inte ger upp sitt liv och sina drömmar för hans skull. Annars vill jag aldrig ha en riktig man.