Miyo mumlar...

Det här är Sverige,

snälla gråt när ingen ser

Drabbades av en mindre personlig kris efter att jag lämnat in min avhandling till tryck. Kom helt oväntat – hade tänkt mig att det bara skulle kännas skönt och fantastiskt på alla sätt och vis, men istället kändes det både sorgligt och vemodigt. Tomt. Vad gör jag nu? Det är ändå fem och ett halvt år av mitt liv som jag haft fullt fokus på att få ihop min bok. Sedan har jag så klart alltid haft massor av tankar och planer för framtiden, men inget för tiden precis efter inlämning när allt kändes tomt och meningslöst…

Efter några dagars famlande i mörker och förtvivlan börjar jag äntligen hitta tillbaka till livet. Det har varit svårt att sortera upp alla känslor och reda ut begreppen, svårt att hitta mig själv mitt i allt som händer och allt jag känner. Ändå är det just i mig själv jag landat till slut och i tron att det är mig själv jag måste hitta tillbaka till eftersom det är därifrån allt utgår. Alla känslor är mina, alla tankar är mina och alla problem är mina. Det är så lätt att skylla på andra, så lätt att tänka att om den personen bara sagt si eller den personen bara gjort så, så skulle allt varit annorlunda. Bättre. Perfekt.  Så är det givetvis inte. De enda vi kan styra är oss själva och de enda vi verkligen kan påverka är oss själva. Genom att göra det kan vi också uppnå det vi vill i våra relationer till andra. Genom att vara dem vi är och visa hur allt kan vara. Det är inte lätt. Det är tvärtom otroligt svårt, fast det är så självklart när man tänker det. Så självklart och så enkelt.

Så nu ska jag göra allt jag inte kunnat göra för att jag varit för upptagen med jobbet. För stressad. Jag har inte varit mig själv på säkert fyra år och jag har kommit fram till att jag saknar mig. Den jag var när jag var glad, social och full av energi. Istället för att gräva ner mig i att allt känns tomt och meningslöst är det dags att fokusera på hur fantastiskt det ska bli nu när jag inte längre är fast!

Så be aldrig om ursäkt igen

äntligen så sätter du själv dina gränser

http://www.youtube.com/watch?v=ovlON2bsCvI

Kent

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Text och musik: J Berg

1. Nedstämdhet under större delen av dagen.
2. Klart minskat intresse/glädje.
3. Betydande viktnedgång.
4. Sömnstörning (sover för lite eller för mycket).
5. Psykomotorisk agitation eller hämning.
6. Svaghetskänsla eller brist på energi.
7. Känslor av värdelöshet eller överdrivna eller obefogade skuldkänslor.
8. Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga.
9. Återkommande tankar på döden, självmordstankar eller självmordsförsök/planer."

• Konstant tryck över bröstet. Svårt att andas.
• Stor klump i magen. Illamående.
• Ingenting är kul. Ångest.

1. Min nyblivne sambo ska krönas till kung i medeltidsföreningen och eftersom en annan tös ska bli drottning kan jag se fram emot ett år som ”kungens hora” om jag överhuvudtaget vill få vara in närheten av honom under medeltidseventen. Jag hatar att stå i centrum (vilket är oundvikligt om man ska sitta och kladda på kungen vid högbordet under banketterna) och jag hatar att inte få prata med honom utan att det viskas och pekas och börjar spridas rykten. Jag är ingen jävla hora!
2. Min kise har en tumör. Inte nödvändigtvis en elakartad, men dock…
3. Vår nya lägenhet ser ut som ”kom-och-hjälp-mig-att-dö” och vi är förpassade till pågens gamla lägenhet där vi sover på en madrass på golvet tills renoveringen är klar. Jag har varken rena kläder, schampo eller tandborste och jag har spenderat den senaste månaden (om det räcker) boende i en flyttkartong. Jag hatar att flytta!
4. Vi har fortfarande en lägenhet kvar att flytta. Påsken är räddad…
5. Jag har fått mer ont i ryggen igen efter allt bärande förra helgen. Jobbar som vanligt igen (efter flera veckors hel- och halvtidssjukskrivning) men i nuläget är ryggen inte mycket bättre än den var när jag var sjukskriven.
6. Den senaste månaden har jag ”lånat” 9000 kr från mitt sparkonto för att överhuvudtaget få det att gå runt. Det trots att pågen varit supersnäll och betalat mer än vad jag i normala fall skulle tillåta honom att göra. Där rök semesterkassan…
7. Jag ska hålla halvtidsseminarium på jobb om en och en halv vecka. Ska berätta vad jag åstadkommit hittills under min doktorandtid och vad jag planerar att göra resten av tiden. Ibland känns det som om jag inte åstadkommit ett dugg och jag har ingen aning om hur jag ska få ihop något vettigt på den tid som är kvar. På pappret är jag alltså halvvägs. Men i praktiken..?
8. I ett svagt ögonblick lovade jag att ställa upp och bli intervjuad i Naturmorgon nästa lördag. I normala fall skulle det väl inte vara världens undergång att gå upp klockan fem en lördag, men när det är disputationsfest kvällen innan och kröningsfest samma kväll känns det en aning påfrestande. Kom och gör bort mig!
9. Om lite mer än en månad åker vi till Borneo och vi har inte börjat planera resan alls. Alla mina böcker ligger nedpackade *någonstans* och jag förstår inte hur jag ska få tid och ork att ta tag i allt.
10. Vi har flera inplanerade konserter med kören och inga fler rep kvar. En bra dag skulle vi kanske kunna passera för musikskoleelever i tredje klass. Känns lovande…

Den senaste tiden har jag funderat en del över hur de val och prioriteringar vi gör påverkar våra liv. Eller, ja, framförallt hur mina val och prioriteringar på verkar mitt liv (egocentrisk som jag är). Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag gjort andra val. Om jag hade haft ett förhållande eller om jag valt en annan utbildning. Det hade garanterat varit annorlunda i alla fall.

För ett år sedan blev min bror pappa. Eller, det var kanske snarare så att jag blev faster, mina föräldrar blev farföräldrar och min bror fortsatte sitt liv ungefär som tidigare. Han lämnade sin gravida flickvän efter nio års förhållande och för några månader sedan flyttade han ihop med sin nya flickvän. Han träffar sällan sin nu ettåriga dotter. Jag har däremot svårt att vara ifrån henne - hon är fullkomligt bedårande och jag vill inte missa ett enda steg i hennes utveckling! Hälsar på så ofta jag bara kan och under alla mina turer runtom i världen finns hon alltid i mina tankar och är en av dem jag saknar mest, tillsammans med resten av min familj (inklusive hennes mor givetvis - efter nio år tillsammans med min bror är hon definitivt del av familjen), min katt och mina vänner.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i barn. Har inga yngre syskon och endast två kusiner som jag nästan aldrig träffar, så det har aldrig känts naturligt för mig att umgås med barn. Har mest känt mig stel och tafatt och inte vetat vad jag skulle göra med dem. Aldrig hade jag trott att jag skulle kunna falla så handlöst som jag gjort för min brorsdotter! Varenda gång jag träffar henne funderar jag över hur mitt liv skulle ha sett ut om jag bestämt mig för att skaffa barn (ja, det är naturligtvis inte för sent än, men det är inte något som finns med i mina nuvarande framtidsplaner; kanske mest därför att jag inte har någon partner?). Det är inte svårt att förstå att jag skulle ha haft helt andra mål och prioriteringar om jag varit mamma. Förmodligen helt andra behov också. Vem kan flänga jorden runt när man har någon annans liv att ansvara för? Det är illa nog att lämna katten hemma när jag åker iväg...

Förmodligen hade ett förhållande kunnat ha en liknande effekt. Jag vill inte ändra mig själv, mina planer och mina drömmar för någon annans skull, så om någon skulle fråga om jag skulle ha handlat annorlunda om jag haft en pojkvän skulle jag säkerligen ha svarat blankt nej och sagt att om en potentiell partner inte skulle ta mig för vad jag är kunde han lika gärna fara och flyga. Vid närmare eftertanke handlar det dock inte om hans krav eller önskemål utan om mina. Kanske skulle jag inte vilja leva som jag gör om jag inte var ensam? Kanske skulle jag hellre vilja stanna hemma och leva ett stabilt familjeliv än att hetsa jorden runt i jakt på nya upplevelser? Vad är det egentligen jag jagar? Vad är det jag hoppas på att finna? Och var finns lyckan egentligen?

De senaste veckorna har jag fått höra många gånger att jag "måste" vara singel för det finns ingen som kan stå ut med att dela sitt liv med en person som lever som jag gör. Jag kan förstå deras argument, men det är klart att det svider lite i alla fall. Visst, jag trivs bra med mitt liv som det är, men jag vill ju inte fortsätta att vara ensam hela livet! Tänk om jag går miste om något fantastiskt bara för att jag är så förbannat enveten och vägrar ge med mig en millimeter! Jag ger nog ofta ett betydligt mer krasst intryck än vad jag kan leva upp till dock. Jag kan kasta ur mig saker som jag kanske egentligen inte står för till hundra procent. Antar att jag då får skylla mig själv om jag skrämmer alla potentiella friare på flykten. :)

Jag kommer att fortsätta att leva det liv jag lever och jaga de mål och drömmar jag för tillfället satt upp. Jag tror att man måste ha mål för att orka leva, men man måste samtidigt vara beredd att vara flexibel och kompromissa om man ska kunna bli lycklig. I nuläget finns det ingen anledning för mig att ta hänsyn till någon annan. Jag kan inte leva mitt liv och planera för något som kanske aldrig ens kommer att hända - försöka anpassa mig efter en person som kanske inte ens existerar. Jag kan fortsätta att vara egocentrisk och enveten, men samtidigt är jag medveten om att inget behöver vara hugget i sten och att planer är till för att ändras. Jag prioriterar utbildning, resande och frihet, men så kanske det inte alltid kommer att förbli.

Såg filmen "Juno" och ett par rader ur en sång fastnade i mitt huvud:

"I like to be gone most of the time and you like to be home most of the time. If I stay in one place I loose my mind. I'm a pretty impossible lady to be with."

Impossible - that's me...

Jag vill hem!

Att "ingenting" kan spela så stor roll. Något litet och obetydligt. Oviktigt och egentligen totalt ointressant. Att "ingenting" kan få en att totalt tappa lusten. Mista tro och hopp. Gå från gränslös eufori till bottenlöst mörker.

Jag vill tro att det inte spelar någon roll. Att det inte stör mig. Inte sårar mig. Jag vill att det inte ska spela någon roll. Vet att det egentligen bara är tramsigt. Men vem försöker jag lura? Det kommer alltid tillbaka. Kommer alltid att finnas i mitt huvud. Och det kommer alltid att spela roll. Jag kan inte vara någon jag inte är.

Varför gör det så ont?