Inspiration någon?
Jag är trött, uttråkad och oinspirerad. Lyckas inte ta tag i något och känner inte för någonting. För många motgångar på jobb och inget kul hantverk som lockar. Är iväg på fältarbete i jättefina skogar, men känner inte ens för att gå ut i skogen och leta svamp. Vill bara hem och krypa ned i sängen och mysa med mina älsklingar. Saknar er massor!
Arg och besviken
Jag kan inte riktigt greppa det. Kan inte fatta att det verkligen har hänt. Att det verkligen är sant. Men det är sant. Och det gör mig så ledsen. Arg. Besviken...
Var hemhemma och hälsade på idag. Av någon anledning började jag och mor prata om hennes uppväxt och om att hon blivit slagen av min morfar när hon gjort något hon inte fick. Jag har hört det där många gånger. Att de slog henne. Men vi har liksom inte pratat mer än så om det. Hon har ingen bra relation till sina föräldrar, det har jag alltid vetat och det har alltid märkts. De är å andra sidan lite knepiga, frireligiösa och smått fanatiska, men de är ju ändå hennes föräldrar. När det nu kom upp idag lät jag det inte bara bero utan frågade henne rakt ut hur allvarligt det varit. Hur, hur ofta och varför. Det visade sig att det var betydligt värre än jag någonsin föreställt mig. Hon blev misshandlad under hela sin uppväxt. För saker hon gjort, för saker hon inte gjort och för saker som hennes bror gjort. Det var alltid morfar som slog, men mormor var inte sen att heja på. Om något hände när morfar inte var hemma var mormor snabb att hota med vad som skulle hända så snart han kom hem och efter att mamma varit livrädd för stryk hela dagen kom morfar hem och gjorde slag i hoten. Hon var jättemager och jämt hungrig, men mormor räknade all mat och all läsk och om något fattades någon gång var det alltid mamma som blev slagen för det. Även när hon var oskyldig. Min morbror tog också, stal pengar och hittade på en massa jävelskap (som unga pågar gör), men honom rörde de aldrig. Han skyllde alltid på mamma och hon blev straffad. Ibland blev han påkommen men då gömde han sig bakom mormor och snyftade lite så slapp han undan. Periodvis blev hon slagen varenda dag, ibland så illa att hon fick gömma sig hemma hos kompisar och inte vågade gå till skolan på grund av alla blåmärken. Fram tills hon var 12-13 slog han henne med mattpiskaren. Utan byxor på, uppenbarligen på mormors begäran. Hon stod alltid bredvid och såg. Sa till honom. Hur kan man göra så? Jag kan inte förstå hur man kan behandla sitt barn så... Varför gjorde ingen något? Alla måste ju ha vetat! Det är helt obegripligt att folk bara såg mellan fingrarna. Men hon lär inte ha varit ensam. Det var säkerligen många som levde i ständig skräck för sina föräldrar och skämdes över att byta om på gympan för att de var täckta av blåmärken. Stackars mamma! Att hon har levt med det hela sitt liv. Jag kan inte sluta tänka på vad hon har tvingats stå ut med. Ensam och rädd. Att hon faktiskt vet hur det känns att bli slagen med en mattpiskare! Och inte bara ett slag på skoj i en lek någon gång. Varje vecka. Under många års tid. Obegripligt. Fruktansvärt. Och det är mina morföräldrar som gjorde det. De slog henne. För saker hon inte gjort. Och de bad aldrig om ursäkt. Inte ens när de visste att de gjort fel, att hon var oskyldig. De hade ingen rätt! Och det gör mig så fruktansvärt arg!
Var hemhemma och hälsade på idag. Av någon anledning började jag och mor prata om hennes uppväxt och om att hon blivit slagen av min morfar när hon gjort något hon inte fick. Jag har hört det där många gånger. Att de slog henne. Men vi har liksom inte pratat mer än så om det. Hon har ingen bra relation till sina föräldrar, det har jag alltid vetat och det har alltid märkts. De är å andra sidan lite knepiga, frireligiösa och smått fanatiska, men de är ju ändå hennes föräldrar. När det nu kom upp idag lät jag det inte bara bero utan frågade henne rakt ut hur allvarligt det varit. Hur, hur ofta och varför. Det visade sig att det var betydligt värre än jag någonsin föreställt mig. Hon blev misshandlad under hela sin uppväxt. För saker hon gjort, för saker hon inte gjort och för saker som hennes bror gjort. Det var alltid morfar som slog, men mormor var inte sen att heja på. Om något hände när morfar inte var hemma var mormor snabb att hota med vad som skulle hända så snart han kom hem och efter att mamma varit livrädd för stryk hela dagen kom morfar hem och gjorde slag i hoten. Hon var jättemager och jämt hungrig, men mormor räknade all mat och all läsk och om något fattades någon gång var det alltid mamma som blev slagen för det. Även när hon var oskyldig. Min morbror tog också, stal pengar och hittade på en massa jävelskap (som unga pågar gör), men honom rörde de aldrig. Han skyllde alltid på mamma och hon blev straffad. Ibland blev han påkommen men då gömde han sig bakom mormor och snyftade lite så slapp han undan. Periodvis blev hon slagen varenda dag, ibland så illa att hon fick gömma sig hemma hos kompisar och inte vågade gå till skolan på grund av alla blåmärken. Fram tills hon var 12-13 slog han henne med mattpiskaren. Utan byxor på, uppenbarligen på mormors begäran. Hon stod alltid bredvid och såg. Sa till honom. Hur kan man göra så? Jag kan inte förstå hur man kan behandla sitt barn så... Varför gjorde ingen något? Alla måste ju ha vetat! Det är helt obegripligt att folk bara såg mellan fingrarna. Men hon lär inte ha varit ensam. Det var säkerligen många som levde i ständig skräck för sina föräldrar och skämdes över att byta om på gympan för att de var täckta av blåmärken. Stackars mamma! Att hon har levt med det hela sitt liv. Jag kan inte sluta tänka på vad hon har tvingats stå ut med. Ensam och rädd. Att hon faktiskt vet hur det känns att bli slagen med en mattpiskare! Och inte bara ett slag på skoj i en lek någon gång. Varje vecka. Under många års tid. Obegripligt. Fruktansvärt. Och det är mina morföräldrar som gjorde det. De slog henne. För saker hon inte gjort. Och de bad aldrig om ursäkt. Inte ens när de visste att de gjort fel, att hon var oskyldig. De hade ingen rätt! Och det gör mig så fruktansvärt arg!
