"Hemma är där man sist satte sig"
Den senaste tiden har jag kämpat lite mot en känsla av otrygghet och rotlöshet som uppstått då jag inte längre har en plats som är min – ett hem. Jag hade precis börjat bo in mig i min lägenhet och börjat känna att jag skulle kunna trivas där, när jag blev erbjuden ett jobb som innebar att jag var tvungen att rycka upp allt och flytta igen. Lägenheten finns kvar och hyrs av en bekant, men den är ju inte mitt hem längre. Eller, inte just nu. Att hitta nytt boende visade sig också vara lättare sagt än gjort och mina första månader spenderade jag som inneboende i en tvåa på ett studentområde, delad med två andra. Ingen hemkänsla infann sig. Till slut lyckades jag få tag på en egen lägenhet. Liten och utan ordentligt kök, men ändock en plats att kalla min och en dörr att stänga om det som skulle vara bara mitt. Då var det dags att åka iväg och fältarbeta. Jag hade ännu inte flyttat, utan fick mitt under fältsäsongen ta två dagar ledigt för att köra och hämta saker i mitt förrförra hem (där jag lämnat dem på förvaring), därefter upp till mitt blivande hem via mitt hyrda rum för att flytta de få ägodelar jag tagit med mig dit. När jag stängde dörren om mig den kvällen kände jag att det nog trots allt skulle ordna sig. Det var litet och möblerna hade jag hittat på annons på blocket. Bortskänkes. Men nu var de mina och det var mina saker jag började packa upp på hyllorna. Jag spenderade en natt i lägenheten och åkte sedan tillbaka till mitt fältarbete. Har ännu inte återvänt.
Just då började jag faktiskt ändå längta tillbaka dit. Eftersom det ju är det enda hem jag har just nu. Trodde jag. För några dagar sedan passerade jag mitt riktiga hem med bussen. Alltså, min lägenhet med mitt namn på kontraktet och mina möbler som jag själv valt ut och med mina tavlor på väggarna. Jag trodde att det skulle kännas som att komma hem, men inget kom - varken en längtan eller en saknad. Bara ett konstaterande att “det här är ju inte mitt hem just nu”… Kort därefter nådde jag min destination. Gården där mina hästar bor. Redan när jag klev av bussen kände jag hur ett lugn sänkte sig över mig och jag kände mig hemma. Jag gick ut i hagen och satte mig vid dammarna. Hästarna betade omkring mig; några kom för att hälsa, nosa på mig och på min kamera eller be om att bli kliade. Jag insåg då att hemma inte måste vara där man har sina saker. Inte heller där man valt att bo (eller hamnat av någon annan anledning). Hemma kan faktiskt vara var som helst där man känner sig trygg och säker. Hemma kan faktiskt vara där ens hästar bor.
Just då började jag faktiskt ändå längta tillbaka dit. Eftersom det ju är det enda hem jag har just nu. Trodde jag. För några dagar sedan passerade jag mitt riktiga hem med bussen. Alltså, min lägenhet med mitt namn på kontraktet och mina möbler som jag själv valt ut och med mina tavlor på väggarna. Jag trodde att det skulle kännas som att komma hem, men inget kom - varken en längtan eller en saknad. Bara ett konstaterande att “det här är ju inte mitt hem just nu”… Kort därefter nådde jag min destination. Gården där mina hästar bor. Redan när jag klev av bussen kände jag hur ett lugn sänkte sig över mig och jag kände mig hemma. Jag gick ut i hagen och satte mig vid dammarna. Hästarna betade omkring mig; några kom för att hälsa, nosa på mig och på min kamera eller be om att bli kliade. Jag insåg då att hemma inte måste vara där man har sina saker. Inte heller där man valt att bo (eller hamnat av någon annan anledning). Hemma kan faktiskt vara var som helst där man känner sig trygg och säker. Hemma kan faktiskt vara där ens hästar bor.
