Miyo mumlar...

Ibland undrar jag vad jag är rädd för. Varför det är så viktigt att inte släppa folk för nära inpå; att inte låta dem se att jag är svag. Varför jag har så svårt att lita på att de talar sanning; att de tycker om mig som jag är; accepterar mina små egenheter eller kanske till och med uppskattar dem. Att någon kan tycka om mig för att jag är den jag är, inte trots att jag är den jag är.

Jag vet väl egentligen varför. Vilka jag har att skylla för min svårighet att lita på folk. En uppväxt full av glåpord och utfrysning. Perioder då inte ens de jag betraktade som mina närmaste vänner försvarade mig - snarare hånade mig tillsammans med de andra. Nej, jag är inte det minsta bitter. I ärlighetens namn är jag glad att jag tvingats gå igenom det jag gått igenom. Det har format mig - gjort mig till den jag är.

De mest ödmjuka och underbara människor jag känner har liknande upplevelser i bagaget. Många har varit med om betydligt värre saker än jag. Det gör oss starka, men ändå bräckliga; självsäkra, men ändå vilsna. Det är i alla fall så jag känner mig. Jag tror att jag ger sken av att vara en ovanligt stark och självständig person. Någon som inte lyssnar på vad alla andra säger; inte bryr sig om att försöka leva upp till deras ideal. Någon som klarar sig själv; går sina egna vägar och gör sina egna val. Det är den människa jag vill vara. Det är den människa jag tror att jag är. Men någonstans inuti mig finns den trasiga, kuvade flickan kvar. Hon som inte hade några riktiga vänner. Hon som inte trodde att någon skulle kunna tycka om henne. Hon som var ensam och rädd även i en lokal full med folk (eller kanske framför allt där).

Det som inte dödar det härdar sägs det. Så då är vi väl alla härdade av vårt förflutna. Jag kan fortfarande höra deras röster i mitt huvud. Känna deras blickar. En gång blev jag slagen. En enda gång. Förutom av min bror förstås. En gång av en klasskompis. Det var under högstadiet. Jag hade sagt något jag inte borde ha sagt och gjort henne förbannad. Hon skrek och slog. Första slaget träffade min kind. Knytnäve. När andra slaget kom duckade jag. Det gjorde henne bara ännu mer förbannad. Jag slog inte tillbaka. Det skulle aldrig ha fallit mig in. Med våld löser man inga problem - man bara skapar fler.

Annars var det mest tyst mobbning. Det eskalerade dock i slutet av nian. Jag umgicks med fyra andra töser som inte heller stod särskilt högt upp på popularitetsstegen. Av någon anledning började folk kasta mat på oss i matsalen och uppblött toalettpapper efter oss i korridorerna. Ingen gjorde något. Vi pratade med lärare och rektor. De blundade. Förmodligen tänkte de att det bara rörde sig om ett par månader till innan vi skulle försvinna iväg till gymnasiet och bli någon annans huvudvärk. Det gällde bara att härda ut en liten stund till. Att hålla skenet uppe.

Gymnasiet var en befrielse. Visst, det fanns fortfarande personer som inte accepterade mig, men de höll sig mer på sin kant - inga hårda ord och ingen matkastning. Gick på en liten skola. Bara 90 elever. Det gick liksom inte att komma undan; gick inte att gömma sig i mängden. Inte för att det någonsin varit min grej. Att försöka smälta in. Jag konstaterade tidigt att det inte var någon idé. Det var bättre att vara medvetet annorlunda. Då visste man i alla fall från vilket håll de skulle hugga. Det gav mig en ärlig chans att parera. Med färgat hår, piercings och underliga kläder var det givet vad som komma skulle. Inga överraskningar. Kalla mig punkarsubba, vampyr och jävla gothare! Jag har i alla fall valt det själv...

På gymnasiet träffade jag min första påg. För första gången fick jag uppleva riktig kärlek. Att kunna lita på någon till hundra procent. Jag visste att han aldrig skulle svika; att han aldrig skulle ljuga och att han verkligen uppskattade mig för den jag var. Det vet jag fortfarande. Trots att det är många år sedan det tog slut mellan oss och vi båda lagt en rad förhållanden till handlingarna efter det. Jag älskar honom fortfarande. Jag lärde mig så mycket om mig själv under vår tid tillsammans. Om förhållanden och om kärlek. Lärde mig att visa känslor, att våga prata om känslor och slutligen att våga vara svag. Det är något som kräver trygghet och tillit - känslor som tidigare i mitt liv varit tämligen okända för mig.

Jag vågade aldrig tro att mina andra gymnasiekompisar egentligen brydde sig om mig. Det hade ju ingen annan gjort tidigare. Jag trodde att de helt enkelt accepterade att jag umgicks med dem. Punkt. Jag trodde inte att de skulle sakna mig om jag inte kom en dag; att de skulle vänta på mig när det var dags att gå och äta eller att de skulle bjuda in mig på privata fester på helgerna. Jag värderade inte mig själv så högt.

En av töserna i "mitt gäng" hade en hemsida där hon skrivit korta texter om alla oss andra. Den hon skrivit om mig var som ett slag i magen - aldrig har någon, vare sig före eller efter, lyckats sammanfatta mig så träffande i bara ett par meningar. Tyvärr har jag inte texten kvar, men jag minns ännu kontentan av den. Hon skrev om mig som en person hon beundrade - en stark och självständig person som sa vad jag tyckte och gjorde vad jag ville oavsett allt. Det var dock den avslutande meningen som brände sig fast - som än idag kan få mina ögon att tåras när jag tänker på den: "Du får lov att vara svag".

Jag har kommit en bra bit sedan dess. Jag har inte längre lika svårt att erkänna för mig själv (jag tror mig till och med ha väldigt god självinsikt vid det här laget) och andra att jag också kan vara svag, även om det är en sida jag normalt sett inte visar.

Varför hatar jag att vara svag? Jag hatar att bli tröstad. Om jag slår mig, gör något dumt eller blir illa behandlad vill jag verkligen inte ha några sympatier! Kanske beror det på att jag känner mig underlägsen av sympati? Att det känns som om den andra personen ser ner på mig? Eller beror det på att jag inte tycker att det är synd om mig? Att jag inte tycker att jag förtjänar några sympatier? Jag vet faktiskt inte, men jag lutar mest åt att det får mig att känna mig svag och underlägsen och det är en känsla jag i alla år har försökt kämpa emot. Den som är svag trampar andra på. Och jag vill inte bli trampad på!

Min självsäkerhet och kaxiga attityd ställer till problem i mina förhållanden med. Nuförtiden brukar jag vara ganska duktig på att informera pågen i fråga på ett tidigt stadium om mina små egenheter. Trots det blir de alltid livrädda när de för första gången får se mig svag. När de för första gången träffar en tös som inte är sprudlande glad, självsäker och stark. De tror att jag ska dumpa dem vilken sekund som helst. Men det handlar ju inte om det. Man kan inte vara på topp jämt! Ingen kan. Mina små svackor brukar dock gå över på en kväll. Lika fort som de kom. Och jag har oftast ingen aning om orsaken till dem.

Bara för att jag hatar att tröstas och känna mig svag betyder det dock inte att jag inte ibland behöver tröst och vill få vara svag. Ibland vill jag bara få krypa ihop i någons famn och känna mig liten och ompysslad. Trygg... Inte för att jag slagit mig och behöver tröst, utan för att jag behöver en paus från mig själv. Från den fasad jag sätter upp; den person jag valt att vara. För visst har vi alla en fasad och vi kan alla välja vilka vi vill vara.

Jag har gjort mitt val. Jag vill vara stark. Men jag vill våga vara svag...

"Innerst inne är du i alla fall en riktig kvinna, Louise..."

Vad är egentligen en "riktig kvinna"? Vem bestämmer det? Återigen kommer tankarna om normen och vad som anses vara det "normala". Måste man gifta sig för att vara en riktig kvinna? Måste man skaffa barn? Städa, damma, putsa fönster, baka sockerkaka, säga upp sig från sitt jobb, ta hand om barnen, hemmet och maken, ge upp sina planer, sin ambition, sitt liv? Klart man inte måste? Eller?

Det pratas mycket om jämlikhet och de flesta verkar vara rörande överens om att vi ska ha lika lön för lika arbete och att kvinnor och män ska konkurrera på lika villkor. Det pratas mycket. Det görs lite. När vi har haft jämställdhetsseminarier på jobbet har nästan bara kvinnor dykt upp. Kvinnor och de män som redan insett problematiken. Som redan är övertygade om att något måste göras. Men det är ju inte de som behöver komma! Det hjälper ju inte att de som redan är övertygade sitter och håller med varandra. Vi måste nå ut till dem som fortfarande inte förstått. Som tror att de lever i ett jämlikt samhälle. Som dagligen diskriminerar. Omedvetet. Det sker så naturligt att ingen ens reagerar. Inte jag heller.

Kvinnan förväntas vara hemma med barnen; mata, byta blöjor, städa, diska tvätta, laga mat. Mannen är familjeförsörjaren. När han kommer hem från jobbet är han trött och då ska hemmet vara rent och prydligt och han ska kunna sätta sig i soffan, läsa tidningen och titta på nyheterna i lugn och ro. Han kanske kan vara pappaledig ett par veckor, mest för syns skull. Men det är ju trots allt han som har högst lön, så det skulle ju vara befängt att låta honom gå hemma och ta hand om hem och barn. Aldrig att de skulle kunna överleva på bara hennes lön!

Vill vi då vara riktiga kvinnor? Jag tror inte att det är de flesta kvinnors önskan att leva så. Jag tror dock att många kvinnor tror att de förväntas vilja det. Eller kanske till och med önskar att de ville det. Det är klart att man vill vara en god hustru. Och det är klart att man vill vara hemma med sina barn. De behöver ju trots allt sin mamma!  Dessutom vill man ju inte att grannarna ska börja undra. Att de ska tro att man inte bryr sig om sin familj. Att man bara satsar på karriären...

Måste man välja mellan familj och karriär då? Kan man inte få både och? Världen är full av män som lyckats. Men varför har de det? För att de har riktiga kvinnor. Kvinnor som tagit sitt ansvar och stannat hemma med barnen. Kvinnor som inte gjort karriär. Så måste man då hitta en man vars högsta önskan är att stanna hemma och ta hand om hemmet och barnen (tro mig, det finns sådana män)?

Men man kan väl dela föräldraledigheten lika? Låta barnen börja på dagis när de är ett eller ett och ett halvt? Det är väl jämlikt? Rättvist? Jag minns fortfarande min första skoldag. Mina föräldrar kunde inte vara lediga från jobb och följa med mig. De hade bett att någon av fröknarna på fritids skulle följa med, men när det var dags hade de plötsligt inte heller tid. Slutade med att jag fick gå ensam. Eller, jag gick ju såklart inte ensam ensam. Gick med en kompis och hennes mamma. Alla andra hade minst en av sina föräldrar med sig. Några hade båda. Det spelade väl kanske inte någon större roll egentligen, men det faktum att jag fortfarande minns det nästan 20 år senare måste väl betyda någonting? Jag tror att min fröken (och säkerligen många av föräldrarna också) undrade var min mamma höll hus. Hon fick säkert stämpeln "ingen riktig kvinna" där och då. Jag tror dock inte att det var många som funderade över var min pappa var någonstans...

Jag kommer aldrig att bli en riktig kvinna. Jag kommer aldrig att gå med på det. Jag kommer aldrig att gifta mig och skaffa barn med en karl som inte är intresserad av att dela upplevelsen med mig. Jag skulle aldrig kunna förstå vad han skulle få ut av det. Att bara fungera som familjeförsörjare, men inte deltaga i familjen. Jag skulle aldrig vilja ha en man som inte ville vara med och se sina barn växa upp; säga sina första ord, lära sig gå, börja skolan, lära sig cykla, klättra i träd, bygga kojor, gå på klassfester, bli förälskade, bli tonåringar, börja skrika och bråka, smälla i dörrar och säga att de hatar allt och alla och att de önskar att de bara kunde dö för då skulle vi minsann få ångra hur orättvisa vi varit... Visst, det är inte alltid en dans på rosor. Men det borde vara ett gemensamt ansvar. Ett gemensamt beslut och ett gemensamt projekt. Vad är det annars värt?

Nej, jag kommer aldrig att bli en riktig kvinna, men jag hoppas att normen ska ändras så att en riktig kvinna kan få vara som jag. Och kanske ännu viktigare: Att en riktig man inte ska anses vara någon som enbart arbetar och försörjer familjen. En riktig man ska vara någon som vill vara hemma med barnen. Som vill hjälpa till att ta hand om hushållet. Som vill ha en kvinna som inte ger upp sitt liv och sina drömmar för hans skull. Annars vill jag aldrig ha en riktig man.