Villa, Volvo, vovve..?
Det finns så mycket man förväntas göra; så många krav man förväntas uppfylla för att passa in och inte hamna utanför normen. Jag vill verkligen inte ens tänka på det - vill inte bry mig om vad andra tycker att man ska göra och vad som anses vara det normala, men ibland kan jag inte låta bli att fundera... Skulle jag kunna leva så? Skulle jag kunna bo i ett radhus i en förort med man, villa, Volvo, vovve och 2,3 barn? Skulle jag kunna trivas? Skulle jag kunna "passa in"? Skulle jag kunna känna mig tillfreds med tillvaron; självförverkligad och hel? Visst, man behöver aldrig hamna där. Det är skönt att veta att man faktiskt har ett val och ingen annan kan bestämma vad jag gör med mitt liv. Ändock undrar jag - skulle det kunna vara jag?
Jag skulle kunna hamna där. Jag skulle säkert kunna "trivas" och "passa in". Frågan är bara hur stor del av det som är jag som jag skulle vara tvungen att ge upp på vägen... Det får mig att undra varför jag övedrhuvudtaget funderar i dessa banor. Man måste ju inte!
Känner en fantastisk påg som aldrig skulle gå med på att fastna i normen - inget Svenssonliv för honom inte! Det är så otroligt inspirerande att prata med honom och jag känner verkligen att "så där vill jag också bli när jag blir stor" (ja, han är ju trots allt 40, så nog får jag se honom som "stor" :). Efter ett sådant samtal är jag alltid full av framtidstro och känner mig oerhört tillfreds med min tillvaro och mina val. Så går det ett tag och modet börjar åter sjunka... Man ser alla lyckliga par på stan och undrar om man någonsin kommer att sälla sig till dem. Hur skulle jag kunna få in en man i min tillvaro? Mellan alla resor, fältarbete och analyser? Utan att ge avkall på mig själv? Utan att ge upp mitt jobb, mina framtidsplaner, mina drömmar, mina vänner, mina intressen, mitt liv?
Nästa fråga är då: Måste man ha en karl i sitt liv? Det självklara svaret är givetvis: Nej, det måste man inte! Man kan leva ett rikt och fulländat liv utan att dela det med en man (eller kvinna för den delen). Det händer ofta att jag tänker på vad en framtid med man och barn skulle innebära. Många är de nyförälskade unga par man kastar avundsjuka blickar efter på stan, men tragiskt nog är det inte många färre man ser kämpa mot vardagstristess, slentrian och falnande passion bara några år senare. Varför längta efter att hamna där? Med en falnande glöd , skrik och bråk, sjuka barn, stökigt hus och en make som söker tröst hos tio år yngre töser som inte ställer vare sig krav eller svåra frågor?
Hur ska man då stå ut i sin ensamhet när alla andra parar ihop sig och leker lyckliga familjen i sina radhus? När alla andra har fredagsmys med familjen, ordnar barnkalas, leker med drakar i parken och åker på bilsemestrar till Italien sitter man själv i sin lägenhet med katten i knäet, äter microvärmd färdigmat och tittar på såpor på tv. Är det verkligen något att eftersträva? Är det bättre än att kämpa på i ett förhållande? När man leker mamma, pappa, barn har man åtminstone någon att dela sin förtvivlan med. Någon att prata med. Gemensamma mål att kämpa mot. En axel att gråta mot. Tröst och stöd och uppmuntran...
Vänner då? Visst kan man ha vänner som stöd och tröst? Att prata med? Att åka på semester med? Om de inte är för upptagna med sina egna liv vill säga. Så då gäller det att hitta vänner som inte heller har ambitionen att bilda familj och leva (o)lyckliga i alla sina dagar. Det går säkert. Det måste gå. Världen är ju full av ensamma människor!
Var det verkligen så lätt? Är problemet löst nu? Gäller det bara att dela sin tid med andra ensamma själar? Kan man leva fri och lycklig då? Utan krav, bråk, sjuka barn och otrohet? Vad är haken? Inga kramar? Ingen kärlek? Det kan man väl få ändå? Av vänner. Flyktiga bekantskaper eller av andra som också vågar vägra Svenssonliv? Det kan man säkert. Min ovan nämnda vän har faktiskt ett förhållande. De bor ihop. Utan att gifta sig. Utan att skaffa barn. Utan att låta sig fösas in i ett fack... Är de då immuna mot vardagstristessen, problemen, bråken, tjatet och den falnande glöden? Jag tror inte det. De har bara valt en annan väg. De passar inte in i normen, men därmed inte sagt att de inte drabbas av samma problem som de som förtvivlat försöker passa in.
Men jag vill ju inte vara ensam! Bara för att jag trivs med mitt liv som det är (för det gör jag väl?) och inte är beredd att göra alltför stora uppoffringar eller ändringar i mina planer betyder det väl inte att jag inte ska kunna hitta någon att vara (o)lycklig med? Fast det var väl egentligen inte det som var frågan. Frågan var ju om man tvunget måste träffa denna någon. Svaret är nej.
Men jag vill i alla fall...
Jag skulle kunna hamna där. Jag skulle säkert kunna "trivas" och "passa in". Frågan är bara hur stor del av det som är jag som jag skulle vara tvungen att ge upp på vägen... Det får mig att undra varför jag övedrhuvudtaget funderar i dessa banor. Man måste ju inte!
Känner en fantastisk påg som aldrig skulle gå med på att fastna i normen - inget Svenssonliv för honom inte! Det är så otroligt inspirerande att prata med honom och jag känner verkligen att "så där vill jag också bli när jag blir stor" (ja, han är ju trots allt 40, så nog får jag se honom som "stor" :). Efter ett sådant samtal är jag alltid full av framtidstro och känner mig oerhört tillfreds med min tillvaro och mina val. Så går det ett tag och modet börjar åter sjunka... Man ser alla lyckliga par på stan och undrar om man någonsin kommer att sälla sig till dem. Hur skulle jag kunna få in en man i min tillvaro? Mellan alla resor, fältarbete och analyser? Utan att ge avkall på mig själv? Utan att ge upp mitt jobb, mina framtidsplaner, mina drömmar, mina vänner, mina intressen, mitt liv?
Nästa fråga är då: Måste man ha en karl i sitt liv? Det självklara svaret är givetvis: Nej, det måste man inte! Man kan leva ett rikt och fulländat liv utan att dela det med en man (eller kvinna för den delen). Det händer ofta att jag tänker på vad en framtid med man och barn skulle innebära. Många är de nyförälskade unga par man kastar avundsjuka blickar efter på stan, men tragiskt nog är det inte många färre man ser kämpa mot vardagstristess, slentrian och falnande passion bara några år senare. Varför längta efter att hamna där? Med en falnande glöd , skrik och bråk, sjuka barn, stökigt hus och en make som söker tröst hos tio år yngre töser som inte ställer vare sig krav eller svåra frågor?
Hur ska man då stå ut i sin ensamhet när alla andra parar ihop sig och leker lyckliga familjen i sina radhus? När alla andra har fredagsmys med familjen, ordnar barnkalas, leker med drakar i parken och åker på bilsemestrar till Italien sitter man själv i sin lägenhet med katten i knäet, äter microvärmd färdigmat och tittar på såpor på tv. Är det verkligen något att eftersträva? Är det bättre än att kämpa på i ett förhållande? När man leker mamma, pappa, barn har man åtminstone någon att dela sin förtvivlan med. Någon att prata med. Gemensamma mål att kämpa mot. En axel att gråta mot. Tröst och stöd och uppmuntran...
Vänner då? Visst kan man ha vänner som stöd och tröst? Att prata med? Att åka på semester med? Om de inte är för upptagna med sina egna liv vill säga. Så då gäller det att hitta vänner som inte heller har ambitionen att bilda familj och leva (o)lyckliga i alla sina dagar. Det går säkert. Det måste gå. Världen är ju full av ensamma människor!
Var det verkligen så lätt? Är problemet löst nu? Gäller det bara att dela sin tid med andra ensamma själar? Kan man leva fri och lycklig då? Utan krav, bråk, sjuka barn och otrohet? Vad är haken? Inga kramar? Ingen kärlek? Det kan man väl få ändå? Av vänner. Flyktiga bekantskaper eller av andra som också vågar vägra Svenssonliv? Det kan man säkert. Min ovan nämnda vän har faktiskt ett förhållande. De bor ihop. Utan att gifta sig. Utan att skaffa barn. Utan att låta sig fösas in i ett fack... Är de då immuna mot vardagstristessen, problemen, bråken, tjatet och den falnande glöden? Jag tror inte det. De har bara valt en annan väg. De passar inte in i normen, men därmed inte sagt att de inte drabbas av samma problem som de som förtvivlat försöker passa in.
Men jag vill ju inte vara ensam! Bara för att jag trivs med mitt liv som det är (för det gör jag väl?) och inte är beredd att göra alltför stora uppoffringar eller ändringar i mina planer betyder det väl inte att jag inte ska kunna hitta någon att vara (o)lycklig med? Fast det var väl egentligen inte det som var frågan. Frågan var ju om man tvunget måste träffa denna någon. Svaret är nej.
Men jag vill i alla fall...
Kommentarer
Trackback
