Miyo mumlar...

Vad är egentligen skillnaden mellan kärlek och beundran? Hur vet man vad man känner; och kanske ännu viktigare: Spelar det någon roll?

Tidigare har jag inte lagt någon större vikt vid sådana funderingar och jag har inte bemödat mig att analysera mina eller andras känslor på detta sätt. För några år sedan hamnade jag dock i ett förhållande med en påg som jag helt uppenbart högaktligt beundrade. Vi lärde känna varandra under en kurs och jag lyssnade med storögd förtjusning till hans berättelser om alla sina resor till mer eller mindre svåråtkomliga platser och hans stora kunskap och livserfarenhet berörde mig djupt. Jag har alltid varit svag för intelligens och kunskap och i detta fall föll jag nog främst för hans otroliga passion. Sällan finner man en ung människa som brinner så totalt för något som denna påg brinner för biologi och då främst systematik! Det var en helt ny upplevelse för mig och ett personlighetsdrag jag dittills trott enbart stod att finna hos gamla insnöade professorer...

Under ett års tid pågick vårt förhållande och även om det inte slog mig då har jag i dagsläget svårt att kunna klargöra om det främst rörde sig om kärlek eller beundran från min sida. Han var min idol; min lärare och min förebild. Jag lärde mig otroligt mycket av honom och jag kan med säkerhet säga att jag inte varit den person jag är idag om jag aldrig träffat honom. Därför var det otroligt svårt att komma till insikten att vårt förhållande inte var något att kämpa för och det gjorde mig otroligt ont att bryta med honom. Många har i efterhand frågat mig (och frågar mig fortfarande, nu, snart tre år senare) varför jag såg det nödvändigt att bryta när jag så uppenbart fortfarande hyser starka känslor för honom och i flera års tid hade otroligt svårt att leva med det faktum att jag aldrig skulle få dela min framtid med honom. Jag tror mig dock äntligen ha funnit svaret: Han var min idol, inte min jämlike.

Jag beundrade honom djupt och han trivdes med att ha någon att undervisa; någon som intresserade sig för hans passion och som alltid betraktade honom med storögd förundran. Det var en fantastisk tid, men som förhållande räknat tyvärr inte speciellt storartat. Vi pratade sällan om allvarliga saker, om känslor, rädslor och det förflutna. Vi knöts samman av ett gemensamt brinnande intresse, men när det skalades bort fanns det inte mycket kvar att bygga en framtid på.

Mycket har jag lärt mig av denna upplevelse och det är kanske inte så underligt att jag nu börjar fundera över hur denna skillnad mellan kärlek och beundran kan komma att påverka min framtid. Mycket har hänt de senaste åren och jag finner mig plötsligt i en situation där flertalet personer förkunnat för mig att de verkligen beundrar och avundas min livsstil. Då många av dessa personer varit pågar som legat mig varmt om hjärtat har jag givetvis börjat fundera över huruvida jag i framtiden kommer att kunna vara säker på att en person jag väljer att inleda ett förhållande med verkligen hyser "äkta" känslor för mig och inte enbart beundrar min passion och mitt brinnande intresse som jag gärna delar med mig av till alla som vill och orkar höra på. Jag kan, med de erfarenheter jag själv besitter, mycket väl förstå att någon skulle kunna falla för mig på samma sätt som jag föll för min före detta pojkvän, utan att själva förstå att den starka beundran som uppfyller dem inte är nog för att skapa en framtid tillsammans.

Frågan är bara hur man vet det innan man försökt..?

Den senaste tiden har jag funderat en del över hur de val och prioriteringar vi gör påverkar våra liv. Eller, ja, framförallt hur mina val och prioriteringar på verkar mitt liv (egocentrisk som jag är). Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag gjort andra val. Om jag hade haft ett förhållande eller om jag valt en annan utbildning. Det hade garanterat varit annorlunda i alla fall.

För ett år sedan blev min bror pappa. Eller, det var kanske snarare så att jag blev faster, mina föräldrar blev farföräldrar och min bror fortsatte sitt liv ungefär som tidigare. Han lämnade sin gravida flickvän efter nio års förhållande och för några månader sedan flyttade han ihop med sin nya flickvän. Han träffar sällan sin nu ettåriga dotter. Jag har däremot svårt att vara ifrån henne - hon är fullkomligt bedårande och jag vill inte missa ett enda steg i hennes utveckling! Hälsar på så ofta jag bara kan och under alla mina turer runtom i världen finns hon alltid i mina tankar och är en av dem jag saknar mest, tillsammans med resten av min familj (inklusive hennes mor givetvis - efter nio år tillsammans med min bror är hon definitivt del av familjen), min katt och mina vänner.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i barn. Har inga yngre syskon och endast två kusiner som jag nästan aldrig träffar, så det har aldrig känts naturligt för mig att umgås med barn. Har mest känt mig stel och tafatt och inte vetat vad jag skulle göra med dem. Aldrig hade jag trott att jag skulle kunna falla så handlöst som jag gjort för min brorsdotter! Varenda gång jag träffar henne funderar jag över hur mitt liv skulle ha sett ut om jag bestämt mig för att skaffa barn (ja, det är naturligtvis inte för sent än, men det är inte något som finns med i mina nuvarande framtidsplaner; kanske mest därför att jag inte har någon partner?). Det är inte svårt att förstå att jag skulle ha haft helt andra mål och prioriteringar om jag varit mamma. Förmodligen helt andra behov också. Vem kan flänga jorden runt när man har någon annans liv att ansvara för? Det är illa nog att lämna katten hemma när jag åker iväg...

Förmodligen hade ett förhållande kunnat ha en liknande effekt. Jag vill inte ändra mig själv, mina planer och mina drömmar för någon annans skull, så om någon skulle fråga om jag skulle ha handlat annorlunda om jag haft en pojkvän skulle jag säkerligen ha svarat blankt nej och sagt att om en potentiell partner inte skulle ta mig för vad jag är kunde han lika gärna fara och flyga. Vid närmare eftertanke handlar det dock inte om hans krav eller önskemål utan om mina. Kanske skulle jag inte vilja leva som jag gör om jag inte var ensam? Kanske skulle jag hellre vilja stanna hemma och leva ett stabilt familjeliv än att hetsa jorden runt i jakt på nya upplevelser? Vad är det egentligen jag jagar? Vad är det jag hoppas på att finna? Och var finns lyckan egentligen?

De senaste veckorna har jag fått höra många gånger att jag "måste" vara singel för det finns ingen som kan stå ut med att dela sitt liv med en person som lever som jag gör. Jag kan förstå deras argument, men det är klart att det svider lite i alla fall. Visst, jag trivs bra med mitt liv som det är, men jag vill ju inte fortsätta att vara ensam hela livet! Tänk om jag går miste om något fantastiskt bara för att jag är så förbannat enveten och vägrar ge med mig en millimeter! Jag ger nog ofta ett betydligt mer krasst intryck än vad jag kan leva upp till dock. Jag kan kasta ur mig saker som jag kanske egentligen inte står för till hundra procent. Antar att jag då får skylla mig själv om jag skrämmer alla potentiella friare på flykten. :)

Jag kommer att fortsätta att leva det liv jag lever och jaga de mål och drömmar jag för tillfället satt upp. Jag tror att man måste ha mål för att orka leva, men man måste samtidigt vara beredd att vara flexibel och kompromissa om man ska kunna bli lycklig. I nuläget finns det ingen anledning för mig att ta hänsyn till någon annan. Jag kan inte leva mitt liv och planera för något som kanske aldrig ens kommer att hända - försöka anpassa mig efter en person som kanske inte ens existerar. Jag kan fortsätta att vara egocentrisk och enveten, men samtidigt är jag medveten om att inget behöver vara hugget i sten och att planer är till för att ändras. Jag prioriterar utbildning, resande och frihet, men så kanske det inte alltid kommer att förbli.

Såg filmen "Juno" och ett par rader ur en sång fastnade i mitt huvud:

"I like to be gone most of the time and you like to be home most of the time. If I stay in one place I loose my mind. I'm a pretty impossible lady to be with."

Impossible - that's me...