Miyo mumlar...

Det har gått över tre månader och jag har ännu inte riktigt fattat vad som hänt. Det känns fortfarande så underbart och fantastiskt och totalt overkligt! Känslor som jag aldrig trodde att jag skulle uppleva igen. Som att vara tillbaka på gymnasiet och träffa den första kärleken. När det förhållandet tog slut var jag livrädd att jag aldrig skulle hitta någon som jag trivdes så bra med igen. Någon som jag hade lika starka känslor för och framför allt: någon som hade lika starka känslor för mig! Det kom fler pågar och visst var jag väl kär i dem. Visst var jag? Hursomhelst stillades rädslan och ersattes av tron att de starka känslor jag en gång upplevt berodde på att jag var ung och naiv. Jag hade inga andra erfarenheter i bagaget. Inget att jämföra med. Ingen smärta, inga problem. Och när man är ung och naiv tror man att lyckan ska vara för evigt. Att livet kan vara som en saga där man lever lyckliga i alla sina dagar. Åtminstone vill man tro det. Även om man ser alla problem vill man tro att för just oss kan det vara annorlunda. Vi kan lyckas med det som inga andra lyckats med... Jag hade älskat och förlorat och visste att även de starkaste känslor kan svalna.

Sedan hände det. Min första kärlek träffade sin nuvarande fästmö. Han blev 17 igen och jag såg den påg jag var galet förälskad i för nio år sedan. Jag tror att vi båda var lika förvånade över att han hittat tillbaka till de känslor vi en gång delat. Att det kunde hända igen. Kanske måste man inte vara ung och naiv för att våga tro på kärleken trots allt?

Det var först då jag började hoppas igen. Hoppas att jag någon gång också skulle få återuppleva det jag förlorat. Förhållanden har kommit och gått, men jag har nog aldrig riktigt trott på en framtid med någon av pågarna i fråga. Jag trodde att det berodde på att jag var äldre och hade mer erfarenhet. Att jag visste alltför väl hur det brukade sluta. Dessutom såg jag alla signaler tidigare. Allt som skulle kunna leda till problem i framtiden. Jag visste vad jag ville ha. Eller jag trodde i alla fall mig veta vad jag ville ha. Ett tråkigt faktum är att jag blev proffs på att leta fel. Jag sökte hela tiden efter tecken på att "det här kommer aldrig att hålla i längden". Och jag hittade så klart dem, förr eller senare. Jag ville att allt skulle vara lika fantastiskt som i mitt första förhållande och att jag skulle känna likadant som då. Ändå vågade jag ju inte tro på att det någonsin skulle hända.

I vintras hände något som fick mig att bestämma mig för att aldrig nöja mig med något som inte var "perfekt". Inte perfekt i den bemärkelsen att allt ska vara felfritt och en dans på rosor, utan helt enkelt att jag inte skulle kompromissa för mycket. Att jag måste våga tro att det finns någon som passar mig. Att jag kan hitta någon som har alla de egenskaper jag letar efter hos en partner. Det ironiska är att allt det jag trodde var viktigt inte visade sig vara det. Att sådant som jag tänkte att jag aldrig skulle kompromissa bort visade sig vara totalt irrelevant när kärleken väl smög sig på mig. I ärlighetens namn visade sig det mesta vara totalt irrelevant...

Jag har tidigare skrivit om min oro beträffande att kunna skilja mellan kärlek och beundran. Nu vet jag att den var totalt ogrundad. Nu vet jag att om man är kär så finns det inga tvivel. Man bara vet. Så jag är 16 igen. Jag tror på framtiden igen. Jag har hittat någon som jag verkligen vill få det att fungera med. Någon som jag vill dela min framtid med. Jag vågar inte säga mer än på obestämd tid, men bara det faktum att den verkligen är obestämd är nog. För första gången på nio år letar jag inte efter fel. Jag väntar inte på att problemen ska dyka upp och förhållandet ska ta slut. Jag ser möjligheter istället för hinder. Och jag är så vansinnigt lycklig att jag knappt vågar tro att det är sant!


Mina älsklingar!