Granne med farfar...
Jag har en farfar. Alltså, min farmor har en man som jag hela mitt liv har kallat min farfar. Någon gång under min uppväxt fick jag veta att han inte var min biologiska farfar, men mycket mer än så var det ingen som visste. Pappa fick veta det någon gång under sin uppväxt, men han har (så vitt jag vet) aldrig brytt sig om vilket och farmor har inte velat berätta något. Hon har tre barn och alla har olika fäder. Min äldsta moster tog reda på sin far för några år sedan och sökte upp honom, tyvärr utan något positivt resultat...
När jag gick i sexan hade vi ett litet projekt då vi skulle rita upp ett släktträd och då var min mor hjälpsam nog att ringa och kolla upp vem min farfar var. Han hade uppenbarligen erkänt faderskap, så det var inte direkt detektivarbete på hög nivå. Så fick han alltså ett namn och i samma veva kom det fram att min far har två halvbröder (varav den ena tre veckor äldre än han själv - min farfar höll sig uppenbarligen sysselsatt) och jag har åtminstone två kusiner till.
Ja, sedan har det inte hänt något mer med det. Vi fick ett namn och en adress och jag och mor har många gånger skämtat om att jag skulle gå dit och ringa på och sälja majblommor (när jag var yngre). Far visade fortfarande inte minsta intresse. Sedan flyttade jag till Lund och jag visste vilket område han bodde på, men har inte funderat mer på det. När vi nu flyttade hamnade vi på just det området. Det visste jag, men vad jag inte visste var att vi dessutom flyttade till samma väg. Det fick jag reda på av mor min när jag gav henne vår nya adress. Hon kände igen gatunamnet och kollade upp det och ja, jag har blivit granne med min biologiske, okände farfar. Vi bor knappt 120 meter ifrån varandra! Jag bryr mig inte om honom egentligen - har inget behov av en farfar till - men det är inte utan att nyfikenheten smyger sig på nu när möjligheten finns. Med största sannolikhet har han ingen aning om att jag finns. Vet inte ens om hans fru (som är mor till min fars två halvbröder) vet om att min far finns. Så det är inte direkt äge att knacka på och presentera sig. Men det hade varit kul att se om min far liknar honom... Får väl lägga mig i buskarna med kikaren. :P
När jag gick i sexan hade vi ett litet projekt då vi skulle rita upp ett släktträd och då var min mor hjälpsam nog att ringa och kolla upp vem min farfar var. Han hade uppenbarligen erkänt faderskap, så det var inte direkt detektivarbete på hög nivå. Så fick han alltså ett namn och i samma veva kom det fram att min far har två halvbröder (varav den ena tre veckor äldre än han själv - min farfar höll sig uppenbarligen sysselsatt) och jag har åtminstone två kusiner till.
Ja, sedan har det inte hänt något mer med det. Vi fick ett namn och en adress och jag och mor har många gånger skämtat om att jag skulle gå dit och ringa på och sälja majblommor (när jag var yngre). Far visade fortfarande inte minsta intresse. Sedan flyttade jag till Lund och jag visste vilket område han bodde på, men har inte funderat mer på det. När vi nu flyttade hamnade vi på just det området. Det visste jag, men vad jag inte visste var att vi dessutom flyttade till samma väg. Det fick jag reda på av mor min när jag gav henne vår nya adress. Hon kände igen gatunamnet och kollade upp det och ja, jag har blivit granne med min biologiske, okände farfar. Vi bor knappt 120 meter ifrån varandra! Jag bryr mig inte om honom egentligen - har inget behov av en farfar till - men det är inte utan att nyfikenheten smyger sig på nu när möjligheten finns. Med största sannolikhet har han ingen aning om att jag finns. Vet inte ens om hans fru (som är mor till min fars två halvbröder) vet om att min far finns. Så det är inte direkt äge att knacka på och presentera sig. Men det hade varit kul att se om min far liknar honom... Får väl lägga mig i buskarna med kikaren. :P
Kommentarer
Postat av: Ia
Skugga honom!
Och sen gå dit och sälj majblommor.
Postat av: Patrik
Jag stödjer Ias förslag!
Trackback
