Ordbajs
Grattis till en helg full av ångest och elände! Kan inte komma ihåg när jag senast mådde så dåligt som jag gjort de senaste veckorna och fortfarande gör. Ingenting är kul. Ser inte ens fram emot att åka till Borneo om en månad. Jag vill ingenting. Har inte ens ett hem att åka och gömma mig i när allt är bajs.
Ord är ingenting värda om de inte omsätts i handling. Bara ordbajs.
Det värsta är att jag inte heller haft så dåligt självförtroende som nu på hur länge som helst. Inte ens när jag hade en påg som verkade göra sitt bästa för att knäcka mig för att han själv skulle må bättre var jag i närheten av det jag upplever nu. Tror inte att det är någon som bryr sig om hur jag mår eller om mitt sällskap. Lär inte vara något roligt sällskap i nuläget, så vad kan man egentligen begära?
Jag förstår inte hur man kan ha så skeva prioriteringar. Jag vet hur jag skulle ha agerat om rollerna varit ombytta och det gör fruktansvärt ont att inte känna samma stöd och engagemang när jag själv mår dåligt. Men det är säkert bara jag som är gnällig - jag får väl fortsätta att bita ihop och låtsas som om allt är bra. Önskar att jag var lika bra på att skådespela som jag är på att hålla masken och leka glad och nöjd...
Det enda positiva i eländet är att den kritiska gräns då så gott som alla mina tidigare förhållanden spruckit närmar sig och jag har varken börjat leta fel eller börjat intala mig själv att det aldrig kommer att funka. Jag har aldrig varit så säker på mina känslor och på vad jag vill. Jag vet att det är så, men ibland har jag svårt att känna det. Eller svårt att känna att det är besvarat. Jag är livrädd för att bli ensam, livrädd för att bli utbytt. Tror aldrig att jag känt mig så osäker och utsatt i ett förhållande. Trots alla ord. Ordbajs..?
Ord är ingenting värda om de inte omsätts i handling. Bara ordbajs.
Det värsta är att jag inte heller haft så dåligt självförtroende som nu på hur länge som helst. Inte ens när jag hade en påg som verkade göra sitt bästa för att knäcka mig för att han själv skulle må bättre var jag i närheten av det jag upplever nu. Tror inte att det är någon som bryr sig om hur jag mår eller om mitt sällskap. Lär inte vara något roligt sällskap i nuläget, så vad kan man egentligen begära?
Jag förstår inte hur man kan ha så skeva prioriteringar. Jag vet hur jag skulle ha agerat om rollerna varit ombytta och det gör fruktansvärt ont att inte känna samma stöd och engagemang när jag själv mår dåligt. Men det är säkert bara jag som är gnällig - jag får väl fortsätta att bita ihop och låtsas som om allt är bra. Önskar att jag var lika bra på att skådespela som jag är på att hålla masken och leka glad och nöjd...
Det enda positiva i eländet är att den kritiska gräns då så gott som alla mina tidigare förhållanden spruckit närmar sig och jag har varken börjat leta fel eller börjat intala mig själv att det aldrig kommer att funka. Jag har aldrig varit så säker på mina känslor och på vad jag vill. Jag vet att det är så, men ibland har jag svårt att känna det. Eller svårt att känna att det är besvarat. Jag är livrädd för att bli ensam, livrädd för att bli utbytt. Tror aldrig att jag känt mig så osäker och utsatt i ett förhållande. Trots alla ord. Ordbajs..?
Kommentarer
Postat av: Ia
Jag älskar dig mest i hela världen!!!!
Trackback
