Sista luckan
Go mormor Anna-Cilla! Helt klart min favoritlucka (ska sticka en sån tröja). :)
Dagens lucköppning
Här kommer nästsista luckan... (Hur den såg ut när den var stängd syns på gårdagens inlägg.)
Julkalender
Varsågod hjärtat!
Problem?
Det finns nog inget som kan få en att må så bra - och så dåligt - som ett bra förhållande. Ja, jag säger bra förhållande, för även om jag inte kan påstå att jag någonsin haft ett riktigt dåligt förhållande så är det ändå min tanke att om förhållandet är dåligt så kan man hellre göra slut på det. Ett bra förhållande däremot vill man givetvis inte göra slut på och just det faktum att det i grunden är bra gör att alla problem och alla tankar om sådant som inte fungerar och inte är bra känns futtiga att hänga upp sig på. Ändå är det just de små sakerna som har en förmåga att påverka. Även den minsta struntsak är viktigt om den får någon att må dåligt.
Det känns som om det alltid är jag som står för problemen - antingen genom att må dåligt över något eller genom att dra upp sådant som jag vill ändra eller bearbeta. Jag känner mig otacksam och gnällig, överkänslig och löjlig. Allt jag vill är ju att vara lycklig! Jag vill leva i ett evigt rus omgiven av fluffiga moln och ljuv musik. Men verkligheten är inte sådan och ingen lycka kan vara för evigt. Givetvis måste man genomlida dalarna för att få möjlighet att njuta av topparna. Min största tröst är att jag genom de svåra stunderna åtminstone alltid har vetskapen om den underbara kärlek vi delar. Att jag alltid kan påminna mig om den otroliga lycka jag vet kommer att återkomma och hur mycket jag älskar, även om jag inte alltid kan känna det... Det är bara så svårt att tvingas gå igenom samma sak om och om igen. Framför allt med vetskapen om en fortsatt upprepning under en ganska lång tid framöver.
Jag vill ju bara vara lycklig! Nu med...
Det känns som om det alltid är jag som står för problemen - antingen genom att må dåligt över något eller genom att dra upp sådant som jag vill ändra eller bearbeta. Jag känner mig otacksam och gnällig, överkänslig och löjlig. Allt jag vill är ju att vara lycklig! Jag vill leva i ett evigt rus omgiven av fluffiga moln och ljuv musik. Men verkligheten är inte sådan och ingen lycka kan vara för evigt. Givetvis måste man genomlida dalarna för att få möjlighet att njuta av topparna. Min största tröst är att jag genom de svåra stunderna åtminstone alltid har vetskapen om den underbara kärlek vi delar. Att jag alltid kan påminna mig om den otroliga lycka jag vet kommer att återkomma och hur mycket jag älskar, även om jag inte alltid kan känna det... Det är bara så svårt att tvingas gå igenom samma sak om och om igen. Framför allt med vetskapen om en fortsatt upprepning under en ganska lång tid framöver.
Jag vill ju bara vara lycklig! Nu med...
Jordbävning..?
Jaha, det var så det var i alla fall... Låg kvar i sängen efter att klockan ringt (den ringer 5.55) oförmögen att ta mig i kragen och släpa mig upp. Pågen på armen och kisen på bröstet. Plötsligt hördes en smäll, rutorna skallrade och hela huset skakade till. Kisen kastade sig upp och var med ens på helspänn. Hjärtat i halsgropen och en undrande blick på pågen. Jordbävning, sade han frågande. Tyckte att det var en alldeles för kraftig skakning för att bero på en jordbävning och påpekade att med tanke på att vi befann oss i Malmö var det snarare förmodligen någon som sprängt källaren. Låg kvar och väntade en stund, men huset rasade inte ihop under oss. Kisen drog sig en aning tvekande ut i hallen för att undersöka vad det var som pågick.
Inte förrän nu, flera timmar senare, fick jag veta att det verkligen rörde sig om ett jordskalv. Och att epicentrum varit bara några mil härifrån. Det kraftigaste jordskalvet i Sverige sedan 1904? Inte konstigt att man känner olust! Har känt av en del efterskalv under morgonen, men inga fler som skakat huset så att rutorna skallrat och man varit tvungen att bända loss katten från taket...
Lyckats jobba lite trots min sinnesstämning. Så det var inte bara himlen som matchade mitt humör - naturen bjöd på en rejäl omskakning av husgrunden också för att pigga upp lite. Man tackar och bockar!
Inte förrän nu, flera timmar senare, fick jag veta att det verkligen rörde sig om ett jordskalv. Och att epicentrum varit bara några mil härifrån. Det kraftigaste jordskalvet i Sverige sedan 1904? Inte konstigt att man känner olust! Har känt av en del efterskalv under morgonen, men inga fler som skakat huset så att rutorna skallrat och man varit tvungen att bända loss katten från taket...
Lyckats jobba lite trots min sinnesstämning. Så det var inte bara himlen som matchade mitt humör - naturen bjöd på en rejäl omskakning av husgrunden också för att pigga upp lite. Man tackar och bockar!
Fälld som en fura
Tittar ut genom fönstret på den grå himlen som matchar min sinnesstämning väldigt väl. I vanliga fall skulle jag ha önskat mig solsken och vackert väder och så här års gärna någon decimeter snö på det. Idag önskar jag mig ingenting. Eller, det är klart att det alltid finns saker man önskar sig, men just nu känner jag mig mest bara tom och besviken...
Mitt självförtroende vad gäller andra människors tankar om mig har som jag tidigare nämnt aldrig varit det bästa, men det har dock förbättrats avsevärt de senaste åren. Kanske har jag till och med vågat mig på att tro att det finns folk som faktiskt tycker om mig och vill umgås med mig även bland dem jag inte känner utan och innan. Jag borde ha vetat bättre - högmod går före fall... Så jag föll. Men som om det inte var nog med ett fall passade någon på att sparka mig i ansiktet där jag låg. Tänk att något så litet och obetydligt som en inbjudan till en fika kan påverka så mycket! En fika som jag inte ens hade haft möjlighet att dyka upp på, även om jag väldigt gärna velat. Jag var upptagen på annat håll, men när jag fick veta var min första tanke "Vad typiskt, jag hade hellre varit där!". Sekunden efter insåg jag att jag inte ens var bjuden. Så jag hade varit beredd att ge upp en trevlig dag och kväll med goda vänner som jag vet uppskattar mitt sällskap för en fest med några som uppenbarligen inte ens ville ha mig där. Det gjorde ont...
Har haft en underlig känsla av olust hela dagen. Det känns som om något otrevligt är på väg att hända, men jag vet inte vad. Hoppas att jag har fel - vet inte om jag orkar med fler otrevligheter just nu!
Mitt självförtroende vad gäller andra människors tankar om mig har som jag tidigare nämnt aldrig varit det bästa, men det har dock förbättrats avsevärt de senaste åren. Kanske har jag till och med vågat mig på att tro att det finns folk som faktiskt tycker om mig och vill umgås med mig även bland dem jag inte känner utan och innan. Jag borde ha vetat bättre - högmod går före fall... Så jag föll. Men som om det inte var nog med ett fall passade någon på att sparka mig i ansiktet där jag låg. Tänk att något så litet och obetydligt som en inbjudan till en fika kan påverka så mycket! En fika som jag inte ens hade haft möjlighet att dyka upp på, även om jag väldigt gärna velat. Jag var upptagen på annat håll, men när jag fick veta var min första tanke "Vad typiskt, jag hade hellre varit där!". Sekunden efter insåg jag att jag inte ens var bjuden. Så jag hade varit beredd att ge upp en trevlig dag och kväll med goda vänner som jag vet uppskattar mitt sällskap för en fest med några som uppenbarligen inte ens ville ha mig där. Det gjorde ont...
Har haft en underlig känsla av olust hela dagen. Det känns som om något otrevligt är på väg att hända, men jag vet inte vad. Hoppas att jag har fel - vet inte om jag orkar med fler otrevligheter just nu!
