Take me home!
I år har jag varit i sexton länder. Sexton! (I kronologisk ordning: Argentina, Brasilien, Paraguay, Chile, Italien, Tyskland, Danmark, Sverige, Nigeria, Ekvatorialguinea, Schweiz, Österrike, Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien.) Några av dem har jag visserligen bara mellanlandat i eller kört igenom, men i alla fall. Det är nog precis på håret att jag tillbringat mer tid i Sverige än utomlands. Har dock definitivt tillbringat mer tid hemifrån än hemma. Känner mig ganska nöjd med resandet för ett bra tag framöver!
Jag vill åka hem och återgå till vardagen. Kela med kisen och pågen, hälsa på familjen och hantverka med mina vänner. Längtar till och med efter kontorsarbete - det trodde jag aldrig skulle hända! Och ser fram emot vintern och en vår utan fältarbete! Ska bara analysera data, skriva manus, gå en kurs och kanske påbörja nästa litteraturtenta. Ska bli så skönt!
Att jag kunde tröttna på att resa... >.<
Puss?
Jag vill åka hem och återgå till vardagen. Kela med kisen och pågen, hälsa på familjen och hantverka med mina vänner. Längtar till och med efter kontorsarbete - det trodde jag aldrig skulle hända! Och ser fram emot vintern och en vår utan fältarbete! Ska bara analysera data, skriva manus, gå en kurs och kanske påbörja nästa litteraturtenta. Ska bli så skönt!
Att jag kunde tröttna på att resa... >.<
Puss?
Hög
Ja, så var helgen över och nedräkningen igång igen. :)
Åker hem en sväng på torsdag för att gå på en disputationsfest på fredag och sedan blir det ett tidigt tåg tillbaka norröver på lördag. Ska bli jättekul att komma hem och träffa mina kollegor igen i alla fall - har knappt sett dem alls det senaste året känns det som. När jag var inne en sväng i somras fick jag höra kommentarer som "jobbar du här fortfarande?". Det var nästan så att jag undrade själv ett litet tag...
Illamåendet har gått över, även om det tog sin lilla tid. Kom i alla fall på vad det berodde på. Knark. Hade inte en tanke på att tabletterna jag börjat knapra fyra gånger om dagen skulle kunna vara orsaken, men så var det nog. Jaja, måste ha vant mig nu i alla fall. Men jag äter fortfarande kopiösa mängder potatis. Har satt i mig fyra kilo de senaste två veckorna. Fick i och för sig hjälp under helgerna, men i alla fall. Och idag har jag glatt börjat beta av ytterliggare en tvåkilosförpackning. :P Nåväl, har för mig att jag läst någonstans någon gång att under mitten av 1800-talet satte en genomsnittlig irländare i sig 5 kg potatis om dagen så där ligger jag helt klart i lä. :) Det var förresten därför en massa irländare emigrerade till USA när potatispesten slog till och en miljon människor svalt även ihjäl. Så potatis är bra och jag tänker inte skämmas för min blygsamma konsumtion. Ha!
Jag är fortfarande hög på oxytocin sedan pågens besök. Har plockat svamp, kokat sylt, torkat äpplen, tittat på pippiar, lagat massa god mat och kramats, kramats, kramats... Ja, och kanske lite annat också, men vi behöll i alla fall kläderna på när vi hånglade på golvet i det gemensamma köket. ;) Hur som helst var det en fantastisk helg och efter den rejäla oxytocin-boosten står jag mig utan problem till på torsdag. :)
Min favoritmolekyl...
Åker hem en sväng på torsdag för att gå på en disputationsfest på fredag och sedan blir det ett tidigt tåg tillbaka norröver på lördag. Ska bli jättekul att komma hem och träffa mina kollegor igen i alla fall - har knappt sett dem alls det senaste året känns det som. När jag var inne en sväng i somras fick jag höra kommentarer som "jobbar du här fortfarande?". Det var nästan så att jag undrade själv ett litet tag...
Illamåendet har gått över, även om det tog sin lilla tid. Kom i alla fall på vad det berodde på. Knark. Hade inte en tanke på att tabletterna jag börjat knapra fyra gånger om dagen skulle kunna vara orsaken, men så var det nog. Jaja, måste ha vant mig nu i alla fall. Men jag äter fortfarande kopiösa mängder potatis. Har satt i mig fyra kilo de senaste två veckorna. Fick i och för sig hjälp under helgerna, men i alla fall. Och idag har jag glatt börjat beta av ytterliggare en tvåkilosförpackning. :P Nåväl, har för mig att jag läst någonstans någon gång att under mitten av 1800-talet satte en genomsnittlig irländare i sig 5 kg potatis om dagen så där ligger jag helt klart i lä. :) Det var förresten därför en massa irländare emigrerade till USA när potatispesten slog till och en miljon människor svalt även ihjäl. Så potatis är bra och jag tänker inte skämmas för min blygsamma konsumtion. Ha!
Jag är fortfarande hög på oxytocin sedan pågens besök. Har plockat svamp, kokat sylt, torkat äpplen, tittat på pippiar, lagat massa god mat och kramats, kramats, kramats... Ja, och kanske lite annat också, men vi behöll i alla fall kläderna på när vi hånglade på golvet i det gemensamma köket. ;) Hur som helst var det en fantastisk helg och efter den rejäla oxytocin-boosten står jag mig utan problem till på torsdag. :)
Min favoritmolekyl...
Stoppa den globala uppvärmningen!
Dagens inlägg i debatten:
Mañana
Nu är det inte många timmar kvar. Mindre än 27. :)
Jag trodde inte att det skulle kännas så jobbigt. Har trots allt varit ifrån varandra längre än två veckor tidigare. Det brukar vara tungt i början, men efter ett tag vänjer man sig och sedan saknar man inte så mycket längre. Men jag saknar. Jättemycket! Mer och mer känns det som. Men nu är det snart slut på saknaden! Ska få tre nätter med min älskling. Tre nätter då jag slipper ligga ensam i sängen och göra tappra försök att kramas med väggen (!) bara för att upptäcka att han inte är där...
Känner mig löjligt förväntansfull. Som ett barn dagen före julafton. Trots att jag vet vad jag ska få. Men det gör ingenting, för det är ju precis vad jag önskat mig! Ska bli så skönt att få lite närhet igen. Och att få sällskap på svampplockarturerna. Och att slippa laga mat ensam. Och att slippa längta en liten stund.
Kom att tänka på sången som inleder Galenskaparnas film "Stinsen brinner":
Jag sjunger dock inte vackert för tillfället - har dragit på mig en förkylning. Och jag hoppas att han inte önskar att jag ska stanna borta länge till. :P
Ja, och eftersom jag är på pussigull-humör så kom jag att tänka på den här låten också:
When I need you
I just close my eyes and I'm with you
And all that I so want to give you
It's only a heartbeat away
When I need love
I hold out my hands and I touch love
I never knew there was so much love
Keeping me warm night and day
Mañana...
Jag trodde inte att det skulle kännas så jobbigt. Har trots allt varit ifrån varandra längre än två veckor tidigare. Det brukar vara tungt i början, men efter ett tag vänjer man sig och sedan saknar man inte så mycket längre. Men jag saknar. Jättemycket! Mer och mer känns det som. Men nu är det snart slut på saknaden! Ska få tre nätter med min älskling. Tre nätter då jag slipper ligga ensam i sängen och göra tappra försök att kramas med väggen (!) bara för att upptäcka att han inte är där...
Känner mig löjligt förväntansfull. Som ett barn dagen före julafton. Trots att jag vet vad jag ska få. Men det gör ingenting, för det är ju precis vad jag önskat mig! Ska bli så skönt att få lite närhet igen. Och att få sällskap på svampplockarturerna. Och att slippa laga mat ensam. Och att slippa längta en liten stund.
Kom att tänka på sången som inleder Galenskaparnas film "Stinsen brinner":
Jag sjunger dock inte vackert för tillfället - har dragit på mig en förkylning. Och jag hoppas att han inte önskar att jag ska stanna borta länge till. :P
Ja, och eftersom jag är på pussigull-humör så kom jag att tänka på den här låten också:
When I need you
I just close my eyes and I'm with you
And all that I so want to give you
It's only a heartbeat away
When I need love
I hold out my hands and I touch love
I never knew there was so much love
Keeping me warm night and day
Mañana...
Höst
Jag älskar hösten! Jag älskar att dagarna blir kortare, luften kyligare och nätterna mörkare. Jag älskar att träden skiftar färg och jag älskar att få följa fåglarnas flytt. Jag älskar att sitta och sticka eller läsa en bok på kvällarna, eller att krypa ihop under en filt med sin älskling och dricka varm choklad. Jag älskar levande ljus och brasor. Jag älskar all frukt . Jag älskar att koka sylt och saft. Framför allt älskar jag att skogen blir full av svamp. Jag älskar gratis mat! :)
Hösten är fantastisk!
Hösten är fantastisk!
Illa, jag mår illa...
Jag antar att jag är sjuk, men jag vet inte. Är i alla fall jättetrött mest hela tiden, även om jag sover ganska bra på nätterna, och jag mår jätteilla nästan hela tiden. Hatar att må illa. Bajs. Orkar knappt jobba och känner inte för att göra någonting annat heller, men jag är ändå rastlös och mår dåligt över att jag inte får gjort allt jag velat få gjort. Kan jag inte bara få kräkas och bli av med eländet?
Sedan är jag sugen på kokt potatis. Bara. Fast jag mår illa. Jag äter, men mest bara för att jag vet att jag måste och jag njuter inte av det. För ett par dagar sedan hittade jag massor med kantareller som jag gjorde pastasås på. Kunde knappt få i mig den och det som blev över står fortfarande kvar i en burk i kylen eftersom jag inte kunnat förmå mig att äta det till lunch någon dag. Nu har jag i alla fall varit och handlat, så ikväll får jag väl koka potatis då. Men jag känner mer för att kräkas än för att äta.
Och jag har mens, så nej, jag är inte gravid!
Sedan är jag sugen på kokt potatis. Bara. Fast jag mår illa. Jag äter, men mest bara för att jag vet att jag måste och jag njuter inte av det. För ett par dagar sedan hittade jag massor med kantareller som jag gjorde pastasås på. Kunde knappt få i mig den och det som blev över står fortfarande kvar i en burk i kylen eftersom jag inte kunnat förmå mig att äta det till lunch någon dag. Nu har jag i alla fall varit och handlat, så ikväll får jag väl koka potatis då. Men jag känner mer för att kräkas än för att äta.
Och jag har mens, så nej, jag är inte gravid!
När man minst anar det...
Det har gått över tre månader och jag har ännu inte riktigt fattat vad som hänt. Det känns fortfarande så underbart och fantastiskt och totalt overkligt! Känslor som jag aldrig trodde att jag skulle uppleva igen. Som att vara tillbaka på gymnasiet och träffa den första kärleken. När det förhållandet tog slut var jag livrädd att jag aldrig skulle hitta någon som jag trivdes så bra med igen. Någon som jag hade lika starka känslor för och framför allt: någon som hade lika starka känslor för mig! Det kom fler pågar och visst var jag väl kär i dem. Visst var jag? Hursomhelst stillades rädslan och ersattes av tron att de starka känslor jag en gång upplevt berodde på att jag var ung och naiv. Jag hade inga andra erfarenheter i bagaget. Inget att jämföra med. Ingen smärta, inga problem. Och när man är ung och naiv tror man att lyckan ska vara för evigt. Att livet kan vara som en saga där man lever lyckliga i alla sina dagar. Åtminstone vill man tro det. Även om man ser alla problem vill man tro att för just oss kan det vara annorlunda. Vi kan lyckas med det som inga andra lyckats med... Jag hade älskat och förlorat och visste att även de starkaste känslor kan svalna.
Sedan hände det. Min första kärlek träffade sin nuvarande fästmö. Han blev 17 igen och jag såg den påg jag var galet förälskad i för nio år sedan. Jag tror att vi båda var lika förvånade över att han hittat tillbaka till de känslor vi en gång delat. Att det kunde hända igen. Kanske måste man inte vara ung och naiv för att våga tro på kärleken trots allt?
Det var först då jag började hoppas igen. Hoppas att jag någon gång också skulle få återuppleva det jag förlorat. Förhållanden har kommit och gått, men jag har nog aldrig riktigt trott på en framtid med någon av pågarna i fråga. Jag trodde att det berodde på att jag var äldre och hade mer erfarenhet. Att jag visste alltför väl hur det brukade sluta. Dessutom såg jag alla signaler tidigare. Allt som skulle kunna leda till problem i framtiden. Jag visste vad jag ville ha. Eller jag trodde i alla fall mig veta vad jag ville ha. Ett tråkigt faktum är att jag blev proffs på att leta fel. Jag sökte hela tiden efter tecken på att "det här kommer aldrig att hålla i längden". Och jag hittade så klart dem, förr eller senare. Jag ville att allt skulle vara lika fantastiskt som i mitt första förhållande och att jag skulle känna likadant som då. Ändå vågade jag ju inte tro på att det någonsin skulle hända.
I vintras hände något som fick mig att bestämma mig för att aldrig nöja mig med något som inte var "perfekt". Inte perfekt i den bemärkelsen att allt ska vara felfritt och en dans på rosor, utan helt enkelt att jag inte skulle kompromissa för mycket. Att jag måste våga tro att det finns någon som passar mig. Att jag kan hitta någon som har alla de egenskaper jag letar efter hos en partner. Det ironiska är att allt det jag trodde var viktigt inte visade sig vara det. Att sådant som jag tänkte att jag aldrig skulle kompromissa bort visade sig vara totalt irrelevant när kärleken väl smög sig på mig. I ärlighetens namn visade sig det mesta vara totalt irrelevant...
Jag har tidigare skrivit om min oro beträffande att kunna skilja mellan kärlek och beundran. Nu vet jag att den var totalt ogrundad. Nu vet jag att om man är kär så finns det inga tvivel. Man bara vet. Så jag är 16 igen. Jag tror på framtiden igen. Jag har hittat någon som jag verkligen vill få det att fungera med. Någon som jag vill dela min framtid med. Jag vågar inte säga mer än på obestämd tid, men bara det faktum att den verkligen är obestämd är nog. För första gången på nio år letar jag inte efter fel. Jag väntar inte på att problemen ska dyka upp och förhållandet ska ta slut. Jag ser möjligheter istället för hinder. Och jag är så vansinnigt lycklig att jag knappt vågar tro att det är sant!
Mina älsklingar!
Sedan hände det. Min första kärlek träffade sin nuvarande fästmö. Han blev 17 igen och jag såg den påg jag var galet förälskad i för nio år sedan. Jag tror att vi båda var lika förvånade över att han hittat tillbaka till de känslor vi en gång delat. Att det kunde hända igen. Kanske måste man inte vara ung och naiv för att våga tro på kärleken trots allt?
Det var först då jag började hoppas igen. Hoppas att jag någon gång också skulle få återuppleva det jag förlorat. Förhållanden har kommit och gått, men jag har nog aldrig riktigt trott på en framtid med någon av pågarna i fråga. Jag trodde att det berodde på att jag var äldre och hade mer erfarenhet. Att jag visste alltför väl hur det brukade sluta. Dessutom såg jag alla signaler tidigare. Allt som skulle kunna leda till problem i framtiden. Jag visste vad jag ville ha. Eller jag trodde i alla fall mig veta vad jag ville ha. Ett tråkigt faktum är att jag blev proffs på att leta fel. Jag sökte hela tiden efter tecken på att "det här kommer aldrig att hålla i längden". Och jag hittade så klart dem, förr eller senare. Jag ville att allt skulle vara lika fantastiskt som i mitt första förhållande och att jag skulle känna likadant som då. Ändå vågade jag ju inte tro på att det någonsin skulle hända.
I vintras hände något som fick mig att bestämma mig för att aldrig nöja mig med något som inte var "perfekt". Inte perfekt i den bemärkelsen att allt ska vara felfritt och en dans på rosor, utan helt enkelt att jag inte skulle kompromissa för mycket. Att jag måste våga tro att det finns någon som passar mig. Att jag kan hitta någon som har alla de egenskaper jag letar efter hos en partner. Det ironiska är att allt det jag trodde var viktigt inte visade sig vara det. Att sådant som jag tänkte att jag aldrig skulle kompromissa bort visade sig vara totalt irrelevant när kärleken väl smög sig på mig. I ärlighetens namn visade sig det mesta vara totalt irrelevant...
Jag har tidigare skrivit om min oro beträffande att kunna skilja mellan kärlek och beundran. Nu vet jag att den var totalt ogrundad. Nu vet jag att om man är kär så finns det inga tvivel. Man bara vet. Så jag är 16 igen. Jag tror på framtiden igen. Jag har hittat någon som jag verkligen vill få det att fungera med. Någon som jag vill dela min framtid med. Jag vågar inte säga mer än på obestämd tid, men bara det faktum att den verkligen är obestämd är nog. För första gången på nio år letar jag inte efter fel. Jag väntar inte på att problemen ska dyka upp och förhållandet ska ta slut. Jag ser möjligheter istället för hinder. Och jag är så vansinnigt lycklig att jag knappt vågar tro att det är sant!
Mina älsklingar!
