Miyo mumlar...

Jag har en farfar. Alltså, min farmor har en man som jag hela mitt liv har kallat min farfar. Någon gång under min uppväxt fick jag veta att han inte var min biologiska farfar, men mycket mer än så var det ingen som visste. Pappa fick veta det någon gång under sin uppväxt, men han har (så vitt jag vet) aldrig brytt sig om vilket och farmor har inte velat berätta något. Hon har tre barn och alla har olika fäder. Min äldsta moster tog reda på sin far för några år sedan och sökte upp honom, tyvärr utan något positivt resultat...

När jag gick i sexan hade vi ett litet projekt då vi skulle rita upp ett släktträd och då var min mor hjälpsam nog att ringa och kolla upp vem min farfar var. Han hade uppenbarligen erkänt faderskap, så det var inte direkt detektivarbete på hög nivå. Så fick han alltså ett namn och i samma veva kom det fram att min far har två halvbröder (varav den ena tre veckor äldre än han själv - min farfar höll sig uppenbarligen sysselsatt) och jag har åtminstone två kusiner till.

Ja, sedan har det inte hänt något mer med det. Vi fick ett namn och en adress och jag och mor har många gånger skämtat om att jag skulle gå dit och ringa på och sälja majblommor (när jag var yngre). Far visade fortfarande inte minsta intresse. Sedan flyttade jag till Lund och jag visste vilket område han bodde på, men har inte funderat mer på det. När vi nu flyttade hamnade vi på just det området. Det visste jag, men vad jag inte visste var att vi dessutom flyttade till samma väg. Det fick jag reda på av mor min när jag gav henne vår nya adress. Hon kände igen gatunamnet och kollade upp det och ja, jag har blivit granne med min biologiske, okände farfar. Vi bor knappt 120 meter ifrån varandra! Jag bryr mig inte om honom egentligen - har inget behov av en farfar till - men det är inte utan att nyfikenheten smyger sig på nu när möjligheten finns. Med största sannolikhet har han ingen aning om att jag finns. Vet inte ens om hans fru (som är mor till min fars två halvbröder) vet om att min far finns. Så det är inte direkt äge att knacka på och presentera sig. Men det hade varit kul att se om min far liknar honom... Får väl lägga mig i buskarna med kikaren. :P

Kisen är hos veterinären. Juvertumören ska opereras bort och eftersom hon ändå ska sövas bestämde vi oss för att passa på att kastrera henne samtidigt. Har vacklat fram och tillbaka i den frågan men det känns som rätt beslut. Vill inte avla på henne eftersom hon har en allergi som kan vara ärftlig och det kommer att bli lugnare för henne att slippa löpa en massa. Hon lider väl inte så extremt mycket av det, men det påverkar bland annat hennes aptit och hon är redan mager. Sedan kan det ju inte vara kul att springa runt och skrika efter karlar och aldrig få till det heller...

Det är så tomt här hemma utan henne. Självklart mest för att jag tänker på det - jag kan lätt vara hemma en hel dag utan att se henne i vanliga fall också, men det blir påtagligt nu när man vet att hon inte är här. Är mest orolig för sövandet. Knölen sitter lätt till och själva kastreringen lär inte heller vara alltför avancerad. Däremot händer det ju att kisar dör när de sövs ned även om de är helt friska. En kompis vovve dog när den sövdes ned för att de skulle ta bort tandsten. Så fruktansvärt! Och så onödigt för ett relativt obetydligt ingrepp! Sedan är jag så klart orolig för att tumören ska visa sig vara elakartad och att hon ska få fler i framtiden. Bad veterinären skicka in den till labb för att kolla. Är säkert skitdyrt, men jag vill hellre veta! Sedan ska hon också ta ett blodprov och skicka till labb för att kolla kisens organstatus. Hon misstänker att njurproblem kan vara orsaken till att hon är så mager och till att hon alltid vill dricka ur kranen så fort tillfälle ges. Så nu är jag orolig för att hon ska ha njurproblem. Också. Stackars lilla hjärtat!

Kastrerade katter går ofta upp i vikt, vilket i detta fall skulle vara enbart positivt. Och när de väl plockat bort livmoder och äggstockar kan hon i alla fall inte drabbas av infektioner eller tumörer där i framtiden.

Bara nu operationen går bra och hon vaknar till som hon ska. Ska hämta henne i eftermiddag. Hoppas att hon hunnit pigga på sig lite då. Sedan blir det tratt igen. Bara tio dagar den här gången - det är ju ingenting jämfört med hennes allergiperiod!

Väntan, väntan, väntan...

Äntligen har vi fått tillträde till nya lägenheten och igår kom sängen på plats. Underbart att sova i sin säng igen efter tre veckor på en madrass på golvet! Soffor, bokhylla och köksmöbler är också på plats och vi börja så smått få något slags ordning även om det fortfarande är fullt med kartonger överallt och pågens lägenhet ännu inte är helt tömd och flyttad.

Kisen har i alla fall funnit sig till rätta och verkar stortrivas. Det tog bara en dag innan hon insåg glädjen i att ha en inglasad balkong och nu sitter hon gärna där ute och håller koll eller rullar ihop sig till en lurvig liten boll och sover en stund.

Igår blev jag av med henne efter frukost. Gick runt och letade utan att hitta henne och gick till slut till badrummet för att se om hon lagt sig i sitt lilla hus som står därinne. Där hittade jag henne. Inte i huset, utan klistrad framför tvättmaskinen. :) Det var bara popcornen som fattades. :P Hade inte tänkt på att hon aldrig träffat en tvättmaskin förut och det var uppenbarligen jättespännande att se kläderna snurra runt, runt. Kisar är roliga!



Sedan upptäckte jag att en clivia blommade. Jag har hittat den i trädgårdsavfallet och det var första gången den blommade hos mig. Blev lite konfunderad när jag såg blomman bara. Den var otroligt fin, men såg inte alls ut som de clivior jag tidigare sett. Jaja, jag grävde fram macrot och såg till att föreviga den i alla fall.

Det finns underbara människor i mitt liv, även om mitt sinnestillstånd gjort det svårt för mig att se dem. Igår när jag satt och mådde som sämst fick jag besök av en underbar tös som muntrade upp mig med glass, hantverksprat och kramar. Inatt fick jag det finaste meddelande jag någonsin fått. Min älskade Ia, jag kan inte beskriva hur mycket du betyder för mig! Du är en ängel och finns alltid där oavsett vad det gäller. Idag har jag pratat med en annan kär vän som lovat mig en date i eftermiddag efter att vi avklarat ett möte på jobb. Jag är oerhört lyckligt lottad som faktiskt har så många riktiga vänner - ni ska veta att jag uppskattar er oerhört mycket! Synd bara att ni alla måste bo så långt bort...

Älskar er!

Grattis till en helg full av ångest och elände! Kan inte komma ihåg när jag senast mådde så dåligt som jag gjort de senaste veckorna och fortfarande gör. Ingenting är kul. Ser inte ens fram emot att åka till Borneo om en månad. Jag vill ingenting.  Har inte ens ett hem att åka och gömma mig i när allt är bajs.

Ord är ingenting värda om de inte omsätts i handling. Bara ordbajs.

Det värsta är att jag inte heller haft så dåligt självförtroende som nu på hur länge som helst. Inte ens när jag hade en påg som verkade göra sitt bästa för att knäcka mig för att han själv skulle må bättre var jag i närheten av det jag upplever nu. Tror inte att det är någon som bryr sig om hur jag mår eller om mitt sällskap. Lär inte vara något roligt sällskap i nuläget, så vad kan man egentligen begära?

Jag förstår inte hur man kan ha så skeva prioriteringar. Jag vet hur jag skulle ha agerat om rollerna varit ombytta och det gör fruktansvärt ont att inte känna samma stöd och engagemang när jag själv mår dåligt. Men det är säkert bara jag som är gnällig - jag får väl fortsätta att bita ihop och låtsas som om allt är bra. Önskar att jag var lika bra på att skådespela som jag är på att hålla masken och leka glad och nöjd...



Det enda positiva i eländet är att den kritiska gräns då så gott som alla mina tidigare förhållanden spruckit närmar sig och jag har varken börjat leta fel eller börjat intala mig själv att det aldrig kommer att funka. Jag har aldrig varit så säker på mina känslor och på vad jag vill. Jag vet att det är så, men ibland har jag svårt att känna det. Eller svårt att känna att det är besvarat. Jag är livrädd för att bli ensam, livrädd för att bli utbytt. Tror aldrig att jag känt mig så osäker och utsatt i ett förhållande. Trots alla ord. Ordbajs..?

Bajs just nu:

1. Min nyblivne sambo ska krönas till kung i medeltidsföreningen och eftersom en annan tös ska bli drottning kan jag se fram emot ett år som ”kungens hora” om jag överhuvudtaget vill få vara in närheten av honom under medeltidseventen. Jag hatar att stå i centrum (vilket är oundvikligt om man ska sitta och kladda på kungen vid högbordet under banketterna) och jag hatar att inte få prata med honom utan att det viskas och pekas och börjar spridas rykten. Jag är ingen jävla hora!
2. Min kise har en tumör. Inte nödvändigtvis en elakartad, men dock…
3. Vår nya lägenhet ser ut som ”kom-och-hjälp-mig-att-dö” och vi är förpassade till pågens gamla lägenhet där vi sover på en madrass på golvet tills renoveringen är klar. Jag har varken rena kläder, schampo eller tandborste och jag har spenderat den senaste månaden (om det räcker) boende i en flyttkartong. Jag hatar att flytta!
4. Vi har fortfarande en lägenhet kvar att flytta. Påsken är räddad…
5. Jag har fått mer ont i ryggen igen efter allt bärande förra helgen. Jobbar som vanligt igen (efter flera veckors hel- och halvtidssjukskrivning) men i nuläget är ryggen inte mycket bättre än den var när jag var sjukskriven.
6. Den senaste månaden har jag ”lånat” 9000 kr från mitt sparkonto för att överhuvudtaget få det att gå runt. Det trots att pågen varit supersnäll och betalat mer än vad jag i normala fall skulle tillåta honom att göra. Där rök semesterkassan…
7. Jag ska hålla halvtidsseminarium på jobb om en och en halv vecka. Ska berätta vad jag åstadkommit hittills under min doktorandtid och vad jag planerar att göra resten av tiden. Ibland känns det som om jag inte åstadkommit ett dugg och jag har ingen aning om hur jag ska få ihop något vettigt på den tid som är kvar. På pappret är jag alltså halvvägs. Men i praktiken..?
8. I ett svagt ögonblick lovade jag att ställa upp och bli intervjuad i Naturmorgon nästa lördag. I normala fall skulle det väl inte vara världens undergång att gå upp klockan fem en lördag, men när det är disputationsfest kvällen innan och kröningsfest samma kväll känns det en aning påfrestande. Kom och gör bort mig!
9. Om lite mer än en månad åker vi till Borneo och vi har inte börjat planera resan alls. Alla mina böcker ligger nedpackade *någonstans* och jag förstår inte hur jag ska få tid och ork att ta tag i allt.
10. Vi har flera inplanerade konserter med kören och inga fler rep kvar. En bra dag skulle vi kanske kunna passera för musikskoleelever i tredje klass. Känns lovande…

 

Skjut mig!

Äntligen! Det var en pärs, men nu är alla mina saker flyttade till nya lägenheten. Idag slipas parkettgolvet och de börjar tapetsera om. Kisen ligger (tror och hoppas jag) gömd under badkaret och trycker. Alla saker står i de två färdiga rummen, på den inglasade balkongen, i klädkammaren eller på vinden. Det går inte att hitta någonting. Vi sover på en madrass på golvet på nätterna, men det är det värt att få lägenheten fixad direkt! Till påsk blir det flytt av pågens lägenhet och förhoppningsvis är några av rummen klara så att vi kan börja möblera och packa upp. Det kommer att bli hur bra som helst!

Ja, så var man sambo. Till slut. :)

Har precis kommit hem från veterinären med Tesla. Juvertumör. Stackars lilla vännen - som om hon inte haft nog med problem! :( Den sitter tydligen väldigt bra till i alla fall och ska vara lätt att operera bort. Sedan är det bara att hoppas att det inte är en elakartad variant som kommer tillbaka eller sprider sig. För tillfället ska vi dock bara avvakta och hoppas att den bestämmer sig för att försvinna av sig själv (lite strutsvarning på det). Det händer tydligen att de drar sig tillbaka, men veterinären tyckte inte att det verkade så troligt i det här fallet eftersom tumören är ganska hård. Ska hålla koll på den så att den inte växer och om den inte försvunnit om fyra veckor blir det operation.

Har varit så himla glad över att hennes allergi gett med sig. Hon har inte fått sprutor på sex månader och lider inte av någon klåda längre. Så skönt att slippa se henne klia och slicka bort pälsen och få stora sår. Och att inte behöva ge henne sprutor en gång i veckan. Så dyker nya problem upp...

Drömde om henne inatt. Att hon hade fler tumörer och att hennes allergi kommit tillbaka och blivit mycket allvarligare. Hon hade världens klåda, hade stora kala fläckar där pälsen saknades och blödande sår och sårskorpor över hela kroppen. Jag antar att det kunde varit värre.

Hoppas tumören inte växer. Det hade såklart varit allra skönast om den bara försvunnit av sig själv, men jag tror inte att det kommer att hända, så jag är nöjd så länge den inte växer och sprider sig. Och då blir det operation om fyra veckor. Lilla älsklingen! Hon har som tur är inte ont i alla fall...