Miyo mumlar...

Jag kom hem och allt kändes lite bättre, lite lättare, lite mindre nattsvart. Kunde sova bättre, kände mig inte lika deprimerad och började se ljuset i slutet av tunneln. Sen fick jag mig en fet käftsmäll som plockade ner mig på jorden igen...

Nej, jag är inte sviken
nej, bara satans besviken...

Lyssnar på Röda Bönor och försöker jobba. Svårt att koncentrera mig, känner mig mest bara tom. Och sorgsen. Ja, och besviken. "Satans besviken", för att citera Röda Bönor...

Det finns så mycket jag vill skriva om, men jag har inte ro. För många 'borden' som hindrar mig. Har inte ro att sitta och skriva när jag vet att jag 'borde' jobba. Så jag ska återgå till att föra in data från fältarbetet och försöka undvika att tänka på allt som är jobbigt.

Lite mer Röda Bönor först bara (som tyvärr är grovt underrepresenterade på Youtube, så ni får nöja er med texter):

Att bara leva delvis
är inget liv för mig
Vill du ha mig får du ta mig, men ta allt av mig

Å å å å å - ta allt av mig
Vill du ha mig får du ta mig, men ta allt av mig

För det kommer nya tider
det gäller också dig
De kommer genom strider
emellan dig och mig
De kommer sent omsider
men ej för sent för mig
Och jag ska hjälpa dig att vara fri med mig

För jag vill vara kvinna
med plats för hela mig
Allt det gamla ska försvinna
det angår också dig
Det finns en värld att vinna
för både dig och mig
Och jag ska hjälpa dig att vara fri med mig

Å å å å å - vad du gjort mot mig
Å å å å å - det ska jag aldrig göra dig
För det finns en värld att vinna för både dig och mig
Och jag ska hjälpa dig att vara fri med mig

Och du ska hjälpa mig att vara fri med dig

Text: Kjerstin Norén
Musik: Röda Bönor
Musikalisk förebild: What you have done to me

...efter två nätter med älsklingen. Det var så himla skönt att få kramas med honom igen! Precis vad jag behövde! Självklart ingen mirakelkur som tog bort all ångest, stress och alla sömnproblem, men allt känns lite lättare och lite mindre nattsvart. Jag gör allt jag kan för att inte gräva ner mig i det som känns jobbigt och idag har jag klarat mig igenom hela dagen utan att gråta en massa. Har till och med lyckats få ganska mycket sytt på min 1100-talsklänning. Framsteg! Små, små framsteg, men dock. Känner mig lite frustrerad över att det går långsamt och över att jag vet att det kommer att ta tid, men det är bara att fortsätta kämpa. Om fyra dagar får jag åka hem. Till älskling. Till kise. Till alla mina vänner. Längtar!

...världens bästa påg! Han är på väg hit för att kramas med mig. Känner mig glad för första gången på väldigt länge. Skönt, men lite konstigt. På ett sätt känns det som om jag tjatat till mig det, men jag vet ju att han gärna vill komma. Och efter att ha läst på lite så vet jag att det också är ett symptom på depression (de där obefogade skuldkänslorna). Kanske har jag tjatat mig till det, kanske inte. Hursomhelst tänker jag inte gräva ner mig i det utan passa på att njuta av att han faktiskt kommer hit. Det behöver vi båda!


Bild från vårt nyårsfirande i en snöbivack i Tänndalen. Massa kärlek! :)

Googlade fram en sida om depression: http://www.medivia.se/depression.htm. Det var som att läsa om sig själv. Ja, den nya Miyo då, inte den jag känner och vill vara. Skrämmande!


"Minst fem av följande symtom har förekommit under samma tvåveckorsperiod. Detta har inneburit en förändring av personens tillstånd. Minst ett av symtomen (1) nedstämdhet eller (2) minskat intresse eller glädje, måste föreligga.

1. Nedstämdhet under större delen av dagen.
2. Klart minskat intresse/glädje.
3. Betydande viktnedgång.
4. Sömnstörning (sover för lite eller för mycket).
5. Psykomotorisk agitation eller hämning.
6. Svaghetskänsla eller brist på energi.
7. Känslor av värdelöshet eller överdrivna eller obefogade skuldkänslor.
8. Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga.
9. Återkommande tankar på döden, självmordstankar eller självmordsförsök/planer."

Prickar åtminstone sju av nio. 78 %. Det är väl snudd på VG? Ett resultat att vara stolt över...

Tvåveckorsperiod förresten? Jag klarar det på två timmar!

Jag känner inte igen mig själv längre. Mår fortfarande så fruktansvärt dåligt.

• Konstant tryck över bröstet. Svårt att andas.
• Stor klump i magen. Illamående.
• Ingenting är kul. Ångest.

Jobb: meh

Plocka svamp: meh

Koka sylt: meh

Sy 1100-talsklänning: meh

Laga mat: meh

Läsa: meh

Titta på Tv: meh

Hänga med folk: meh


Jag känner inte ens för att åka hem...

Tvivlar på allt. På mig själv, på allt jag gör, på alla planer, på framtiden. Det finns bara en enda sak i mitt liv som jag inte tvivlar på. En enda sak som jag är helt säker på. Mitt förhållande. Oavsett hur dåligt jag mår vet jag i alla fall att det är 100 % rätt. Har aldrig varit så lycklig med någon och aldrig känt mig så säker på något i hela mitt liv. Men just nu är allt annat bajs.


Krama mig!

Kanske håller på att bli deprimerad? Är van vid att hamna i svackor då och då, men de brukar aldrig hålla i sig så här länge. Och jag mår aldrig så här dåligt. Jag gråter varje morgon när jag matar fåglarna. Varje dag måste jag rymma från kontoret och låsa in mig i min stuga minst ett par gånger. Och jag gråter varje kväll. Varje gång jag pratar med älsklingen och ännu mer efter att vi lagt på. Jag vet inte ens varför jag gråter. Allt känns bara så fruktansvärt jobbigt! Har aldrig haft någon allvarlig depression så jag vet inte hur man ska må då. Och vad gör man åt det? Jag vägrar knarka! En vän till mig gav mig diagnosen utbränd. Jag vet inte... Och pågen jag delar kontor med här uppe tyckte att jag verkade vara i behov av en boxboll för att få utlopp för min frustration. Men jag känner mig inte aggressiv. Bara så fruktansvärt nedstämd och likgiltig...

Ge mig tillbaka mitt liv!

Om jag förlorar dig
så förlorar jag synen
Om jag förlorar dig
då har jag ingenting kvar
Förlåt mig, men du är allt jag har

Du är tunn som luft
Du är nästan perfekt
Du gör mig lugn
när alla ljusen har släckts
Bara en sekund
då är jag nästan perfekt
Kom gör mig lugn
jag klär i din andedräkt

Jag vaknade imorse och kände mig pigg och utvilad. Skumt, med tanke på att jag inte kom i säng så tidigt, hade svårt att somna och klockan inte hade ringt. Det visade sig att batteriet i telefonen dött under natten och då tyckte den uppenbarligen inte att den behövde göra sitt jobb som väckarklocka. Kom följdaktligen ur sängen 1,5 timme senare än jag tänkt mig och pippiarna fick mat en timme för sent. Och jag har inte fått mat än. Skräptelefon!

Kom precis på att jag hade en skum dröm inatt. Denna gången handlade den inte om tappade tänder (som mina ångestdrömmar brukar göra). Jag födde barn. Fattar inte hur det hade kunnat gå så långt - det finns galgar! Nåväl, oavsett vilket fick jag och pågen alltså barn och efter förlossningen kom de och räckte mig det lilla kräket. Jag visste ju hur jag borde bete mig (nej, jag vill inte ha barn, men om jag nu hade låtit det gå så långt borde jag väl åtminstone känna något slags moderskänslor) men jag ville inte ens ta i skitungen. Tänkte väl något i stil med "Jaha, hur ska vi kunna göra oss av med den där nu då?". Skum dröm, var tusan kom den ifrån? Kunde jag inte bara få tappa tänderna som vanligt?

Tråkigt, tråkigt tråkigt! Och nu är det snart helg, men det kommer att vara lika tråkigt. Bara mindre folk här. Det regnar och är allmänt grått ute och jag får spendera en timme varje morgon med att sortera bort död mjölmask innan jag matar mina fåglar. Jag stinker gammal rutten mjölmask (och då har jag ändå tvättat händerna många gånger!).

Bråkar med filmfiler och kan inte riktigt komma mig för att ta tag i någonting. Tydligen har Windows en övre gräns på 4GB för AVI-filer. Det räcker inte till mina filmer om man inte komprimerar dem och det vägrar bajs-övervakningsprogrammet att göra. Och vi har en för gammal version av programmet så deras support vägrar hjälpa till. Folk borde skjutas!

Låter kisen uttrycka mina känslor:

Fräs! (tack Ia för bilden!)