"Hemma är där man sist satte sig"

Den senaste tiden har jag kämpat lite mot en känsla av otrygghet och rotlöshet som uppstått då jag inte längre har en plats som är min – ett hem. Jag hade precis börjat bo in mig i min lägenhet och börjat känna att jag skulle kunna trivas där, när jag blev erbjuden ett jobb som innebar att jag var tvungen att rycka upp allt och flytta igen. Lägenheten finns kvar och hyrs av en bekant, men den är ju inte mitt hem längre. Eller, inte just nu. Att hitta nytt boende visade sig också vara lättare sagt än gjort och mina första månader spenderade jag som inneboende i en tvåa på ett studentområde, delad med två andra. Ingen hemkänsla infann sig. Till slut lyckades jag få tag på en egen lägenhet. Liten och utan ordentligt kök, men ändock en plats att kalla min och en dörr att stänga om det som skulle vara bara mitt. Då var det dags att åka iväg och fältarbeta. Jag hade ännu inte flyttat, utan fick mitt under fältsäsongen ta två dagar ledigt för att köra och hämta saker i mitt förrförra hem (där jag lämnat dem på förvaring), därefter upp till mitt blivande hem via mitt hyrda rum för att flytta de få ägodelar jag tagit med mig dit. När jag stängde dörren om mig den kvällen kände jag att det nog trots allt skulle ordna sig. Det var litet och möblerna hade jag hittat på annons på blocket. Bortskänkes. Men nu var de mina och det var mina saker jag började packa upp på hyllorna. Jag spenderade en natt i lägenheten och åkte sedan tillbaka till mitt fältarbete. Har ännu inte återvänt.

Just då började jag faktiskt ändå längta tillbaka dit. Eftersom det ju är det enda hem jag har just nu. Trodde jag. För några dagar sedan passerade jag mitt riktiga hem med bussen. Alltså, min lägenhet med mitt namn på kontraktet och mina möbler som jag själv valt ut och med mina tavlor på väggarna. Jag trodde att det skulle kännas som att komma hem, men inget kom - varken en längtan eller en saknad. Bara ett konstaterande att “det här är ju inte mitt hem just nu”… Kort därefter nådde jag min destination. Gården där mina hästar bor. Redan när jag klev av bussen kände jag hur ett lugn sänkte sig över mig och jag kände mig hemma. Jag gick ut i hagen och satte mig vid dammarna. Hästarna betade omkring mig; några kom för att hälsa, nosa på mig och på min kamera eller be om att bli kliade. Jag insåg då att hemma inte måste vara där man har sina saker. Inte heller där man valt att bo (eller hamnat av någon annan anledning). Hemma kan faktiskt vara var som helst där man känner sig trygg och säker. Hemma kan faktiskt vara där ens hästar bor.

Jag hatar mänskligheten!

Jag har precis sett dokumentären "Älskade kött" som sändes på kunskapskanalen för några dagar sedan och nu finns tillgänglig på UR play. En väldigt bra dokumntär som inte handlar om att det är synd om djuren och inte visar en massa bilder på djur i bur, transporter och slakterier. Istället radar den upp fakta om vilka konsekvenser vår industrialiserade köttproduktion har för vår hälsa och för miljön.
 
Till exempel:
 
  • Djurproduktionen släpper ut mer växthusgaser än alla transporter i världen (detta till stor del pga att vi ger djuren foder med för mycket protein, vilket de inte är anpassade för därför får de problem med magarna och rapar metangas).
  • 2/3 av all odlingsbar mark i världen används till djurproduktion. Här skulle istället kunna odlas mat.
  • 90 % av alla kalorier som "stoppas in" i köttproduktionen går förlorade - detta är med andra ord ett otroligt ineffektivt sätt att producera mat!
  • Med samma mängd vatten som går åt för att producera 1 kg nötkött kan man producera 200 kg tomater eller 160 kg potatis.
  • 45 % av all världens sötvatten används till djurproduktion, samtidigt som människor dör av uttorkning.
  • 80 % av all soja som odlas i världen och 70 % av all majs som odlas i USA används som djurfoder.
  • 80 % av marken där regnskogar skövlats i Amazonas används till djurproduktion och 5 % används till sojaodlingar.
  • Djurproduktionen leder till vattenbrist, övergödning, global uppvärmning, hjärtsjukdomar, diabetes, demens, depressioner och cancer.
Bra jobbat mänsligheten!
 
Se den: Älskade kött

It's no good...

Ny bostad, nytt jobb (ja, timanställning i alla fall), ny katt, nya problem...
 
Försöker att inte tänka för mycket på hur det ska bli. Fick idag (efter nästan fyra månader!) besked att jag beviljats a-kassa. Det är för 300 dagar. Sedan har jag ingen aning. Struts. Lalalalalala bingo.
 
Jag har i alla fall världens finaste pålle! Igår hade vi agility på eftermiddagsaktiviteterna med barnen (sex töser på 9-10 år) och min pålle fick vara med (första gången jag utsatt henne för ungarna). Hon var helt otrolgit duktig! Jag har aldrig provat just agility med henne, men när jag precis köpt henne för ett år sedan lekte vi lite "följa John" i paddocken. Igår fick hon en riktigt fin kontakt med en av töserna och hon gick lös tillsammans med henne genom hela banan, över bommar, ett hinder, en presenning och slalom mellan koner. Fantastiskt att se! <3

Leva livet

Det här är Sverige,

snälla gråt när ingen ser

 

Drabbades av en mindre personlig kris efter att jag lämnat in min avhandling till tryck. Kom helt oväntat – hade tänkt mig att det bara skulle kännas skönt och fantastiskt på alla sätt och vis, men istället kändes det både sorgligt och vemodigt. Tomt. Vad gör jag nu? Det är ändå fem och ett halvt år av mitt liv som jag haft fullt fokus på att få ihop min bok. Sedan har jag så klart alltid haft massor av tankar och planer för framtiden, men inget för tiden precis efter inlämning när allt kändes tomt och meningslöst…

 

Efter några dagars famlande i mörker och förtvivlan börjar jag äntligen hitta tillbaka till livet. Det har varit svårt att sortera upp alla känslor och reda ut begreppen, svårt att hitta mig själv mitt i allt som händer och allt jag känner. Ändå är det just i mig själv jag landat till slut och i tron att det är mig själv jag måste hitta tillbaka till eftersom det är därifrån allt utgår. Alla känslor är mina, alla tankar är mina och alla problem är mina. Det är så lätt att skylla på andra, så lätt att tänka att om den personen bara sagt si eller den personen bara gjort så, så skulle allt varit annorlunda. Bättre. Perfekt.  Så är det givetvis inte. De enda vi kan styra är oss själva och de enda vi verkligen kan påverka är oss själva. Genom att göra det kan vi också uppnå det vi vill i våra relationer till andra. Genom att vara dem vi är och visa hur allt kan vara. Det är inte lätt. Det är tvärtom otroligt svårt, fast det är så självklart när man tänker det. Så självklart och så enkelt.

 

Så nu ska jag göra allt jag inte kunnat göra för att jag varit för upptagen med jobbet. För stressad. Jag har inte varit mig själv på säkert fyra år och jag har kommit fram till att jag saknar mig. Den jag var när jag var glad, social och full av energi. Istället för att gräva ner mig i att allt känns tomt och meningslöst är det dags att fokusera på hur fantastiskt det ska bli nu när jag inte längre är fast!

 

Så be aldrig om ursäkt igen

äntligen så sätter du själv dina gränser

 

http://www.youtube.com/watch?v=ovlON2bsCvI

 

Kent

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Text och musik: J Berg


True that! :)



Gnäll!

Jag blir så trött på mina grannar! Kan inte sticka näsan utanför dörren utan att jag blir påhoppad av någon av granntanterna som ska klaga på det ena eller det andra. Och det är bara mig de överfaller, aldrig min sambo! Hunden får inte skälla och jag får inte vattna på balkongen. En kärring var vänlig nog att informera mig om att det inte var så kul att vakna av en skällande hund. Som om jag inte visste det - jag hade henne i samma rum! Stackarn höll på att smälta bort i värmen och visste inte vad hon skulle ta sig till. Sen fick hon en ac, men jag har fortfarande ångest varje natt. Hör hon en hund skälla utanför svarar hon. Och jag mår skit... Och om jag vattnar mina växter på balkongen så rinner det vatten ner på kärringen under. Igår gnällde hon för att hon fått tvätta om sin tvätt två gånger och påstod att hennes gäster fått vatten över sig två gånger. Säger man inte till när det händer då? Och hon har en stor uteplats, så är det verkligen tvunget att tvätten och gästerna ska hänga precis under glipan mellan mitt balkonggolv och mitt balkongräcke? GUUUD! Men det var ju bara att stå där med mössan i handen och skämmas som en hund och be om ursäkt. Det är inte jag som designat balkongerna! Så nu får jag inte vattna. Och min hund får inte vara hund.

Ta bort mig!



En Tindra flyttar in...

Vi har blivit med vovve. Lite hastigt och lustigt, men det skulle ju ändå hända förr eller senare. :) Tindra är en fantastisk tös med mycket drag i, men hon är samtidigt väldigt försynt och lyhörd. Var orolig för att hon skulle vilja busa med katten, men hon håller sig på avstånd och låter Tesla själv bestämma om hon vill komma fram och hälsa (det vill hon inte). :P Tesla smyger sig dock gärna närmare när Tindra sover och Tindra passar gärna på att lägga sig på golvet bredvid sängen när Tesla ligger i sängen och sover. Vi kan nog bli en fin liten familj så småningom. :)


Trött på allt och alla

Jag har noll energi och noll engagemang. Ingenting är roligt och folk är bara jobbiga. Trött på allt och alla. Inklusive mig själv. Hatar att inte känna igen mig själv och att inte känna den energi och glädje som jag vet att jag brukade göra. Känner mig korkad, oönskad och osexig. Och det känns som om det kvittar vad jag gör för det är ändå ingen som bryr sig. Och om ingen annan bryr sig, varför ska jag göra det?

Naturlig selektion, någon?

Guuud vad folk är dumma i huvudet!

Jag satte mig nere i allrummet på vandrarhemmet, tog en kopp te, åt en bit choklad och jobbade lite. I normala fall undviker jag ställen där idioter aggregerar, men man får inte lov att dricka te på rummen, så det var inte så mycket att be för. Massor med folk, men de flesta pratade relativt lågt. Det gällde dock inte människorna som satt precis bakom mig. Ett gäng amerikaner, en australiensare och en tös från London tror jag. Jag gjorde mitt bästa för att stänga öronen när de malde på om allt mellan himmel och jord, men det var svårt att undkomma deras pladder och det var mer än en gång jag fick bita mig i tungan för att inte lägga mig i deras konversation. Inte för att jag egentligen bryr mig, men ibland är folk bara för ignoranta!

Först diskuterades civilisationens uppkomst och hurvida romarna eller mayaindianerna var först, störst och vackrast. Typ. Jag tror att pågen som argumenterade för mayaindianerna vann. Herregud säger jag bara! Sedan gick de vidare till att förgripa sig på språkfamiljerna. Eller, jag tror inte ens att de var medvetna om att det finns språkfamiljer... Jag lyssnade bara med ett halvt öra, men det hela började nog med frågan hur lika spanska och portugisiska egentligen är (detta efter att de först förundrats över att spanska inte alls var ett språk som uppkommit i Nordamerika utan att det faktiskt fanns ett land som hette Spanien där detta språk pratades, och därefter bråkat lite om ifall det fanns ett språk som hette portugisiska och om det således även fanns ett land som hette Portugal där detta högst eventuella språk i så fall talades). Sedan gick de över till att diskutera italienska och latin, engelska och tyska. Någon trodde att engelskan kommit från latin, en annan att den kommit från tyskan. Tror att "herr Stortrut" återigen körde över alla de andra och kom fram till att tyskan nog var närmast besläktad med ryska och andra kyrilliska språk. Snälla, skjut mig någon! Nästa övergrepp riktades mot Storbritannien och så vitt jag förstod var som sagt den enda tösen i sällskapet från London. Hon var dock tyst och försynt som sig bör, kvinna som hon var. En av pågarna hade tydligen varit i Glasgow och en av de andra undrade om det var nära London. Det var det alltså inte, utan det låg i Skottland. "A completely different country, then?" Nej, det var det ju inte, det visste herr Stortrut som varit där. Skottland är en del av Storbitannien, precis som England, Wales och Nordirland. "So England is a city?" undrar herr idiot. Någonstans här börjar jag få krupp på allvar, och jag häller i mig det sista av mitt te, samlar ihop mitt pick och pack och springer upp och gömmer mig på mitt rum.

Det ska bli så otroligt skönt att åka hem imorgon!

Is...

Som ni märkt har bloggen legat på is ett bra tag. Det känns som om hela mitt liv legat på is. Jag vet inte vad som hände med hösten. På något sätt bara försvann den utan att jag riktigt hann med. Fortfarande inte mycket energi och det blev ju inte bättre av att november månad hade rekordfå soltimmar. Fick jag höra. Det kändes inte alls otroligt. Svårt att känna glädje och energi när man är konstant omgiven av moln, regn och mörker.

Jag skulle behöva en dos sol. Problemet är bara att jag inte har tid. Befinner mig för tillfället i Seattle på en konferens. Klockan är knappt sex på morgonen och jag har varit vaken sedan halv tre. Igår natt vaknade jag två. Någon sol finns här givetvis inte heller. Något varmare än hemma, men prognosen är regn och moln under hela konfernesveckan. Nåväl, jag ska ju ändå vara inomhus mer eller mindre hela tiden. Schemalagda aktiviteter 6.30-20.00 varje dag. Jag lär inte orka vara där hela tiden. Speciellt inte om jag ska fortsätta att bara sova 3-4 h per natt. Idag är det inte speciellt mycket som intresserar mig dock, så jag kan smita tidigare och gå hem och vila en stund. Läsa lite. Köpte böcker igår. Mor hade beställt en bok och jag tyckte att det var lika bra att leta upp en bokhandel och få det avklarat så fort som möjligt. Det slutade med att jag gick därifrån med en påse full med böcker till mig också. Och till sambon. 1150 kr... Jaja, man är inte i Seattle varje dag. :P Nu återstår det att se om jag får med mig alla böckerna i väskan eller om jag måste investera i en väska till också.

Imorgon och på onsdag är det full action. Migrationsprat hela dagarna och jag ska presentera min poster imorgon eftermiddag. Hoppas jag lyckas sova så att jag kan hålla mig vaken och fokuserad då. Har i alla fall träffat lite kändisar. Ja, inte de där stora namnen som man bara sett på papper, utan lite gamla kursare från olika delar av världen. Roligt att få höra vad alla har för sig nuförtiden!

Ja, jag har egentligen inte så mycket att säga. Jag ligger fortfarande på is. I väntan på att solen ska komma och tina upp mitt liv och ge mig ork och energi igen...

Jag hatar folk!



En död albatrossunge fotograferad på Midwayatollen i Stilla Havet
Fler bilder: http://chrisjordan.com/current_set2.php?id=11

Folk är idioter!


Visste ni att det finns ett område i Stilla Havet, dubbelt så stort som Texas (tre gånger så stort som Sverige) som är totalt täckt av plast? Det är helt vansinnigt! Föga förvånande att alla djur i närheten svälter ihjäl eller dör av förgiftning. Det finns nästan inga plankton kvar i området. Inga plankton leder till ingen fisk och utan fisk finns det ingen mat till fåglar och andra större djur.



Vi kan verkligen vara stolta över oss själva och vår fantastiska civilisation!

"det ska jag aldrig göra dig..."

Jag kom hem och allt kändes lite bättre, lite lättare, lite mindre nattsvart. Kunde sova bättre, kände mig inte lika deprimerad och började se ljuset i slutet av tunneln. Sen fick jag mig en fet käftsmäll som plockade ner mig på jorden igen...

Nej, jag är inte sviken
nej, bara satans besviken...


Lyssnar på Röda Bönor och försöker jobba. Svårt att koncentrera mig, känner mig mest bara tom. Och sorgsen. Ja, och besviken. "Satans besviken", för att citera Röda Bönor...

Det finns så mycket jag vill skriva om, men jag har inte ro. För många 'borden' som hindrar mig. Har inte ro att sitta och skriva när jag vet att jag 'borde' jobba. Så jag ska återgå till att föra in data från fältarbetet och försöka undvika att tänka på allt som är jobbigt.

Lite mer Röda Bönor först bara (som tyvärr är grovt underrepresenterade på Youtube, så ni får nöja er med texter):

Att bara leva delvis
är inget liv för mig
Vill du ha mig får du ta mig, men ta allt av mig

Å å å å å - ta allt av mig
Vill du ha mig får du ta mig, men ta allt av mig

För det kommer nya tider
det gäller också dig
De kommer genom strider
emellan dig och mig
De kommer sent omsider
men ej för sent för mig
Och jag ska hjälpa dig att vara fri med mig

För jag vill vara kvinna
med plats för hela mig
Allt det gamla ska försvinna
det angår också dig
Det finns en värld att vinna
för både dig och mig
Och jag ska hjälpa dig att vara fri med mig

Å å å å å - vad du gjort mot mig
Å å å å å - det ska jag aldrig göra dig
För det finns en värld att vinna för både dig och mig
Och jag ska hjälpa dig att vara fri med mig

Och du ska hjälpa mig att vara fri med dig


Text: Kjerstin Norén
Musik: Röda Bönor
Musikalisk förebild: What you have done to me


Ensam igen...

...efter två nätter med älsklingen. Det var så himla skönt att få kramas med honom igen! Precis vad jag behövde! Självklart ingen mirakelkur som tog bort all ångest, stress och alla sömnproblem, men allt känns lite lättare och lite mindre nattsvart. Jag gör allt jag kan för att inte gräva ner mig i det som känns jobbigt och idag har jag klarat mig igenom hela dagen utan att gråta en massa. Har till och med lyckats få ganska mycket sytt på min 1100-talsklänning. Framsteg! Små, små framsteg, men dock. Känner mig lite frustrerad över att det går långsamt och över att jag vet att det kommer att ta tid, men det är bara att fortsätta kämpa. Om fyra dagar får jag åka hem. Till älskling. Till kise. Till alla mina vänner. Längtar!

Jag har...

...världens bästa påg! Han är på väg hit för att kramas med mig. Känner mig glad för första gången på väldigt länge. Skönt, men lite konstigt. På ett sätt känns det som om jag tjatat till mig det, men jag vet ju att han gärna vill komma. Och efter att ha läst på lite så vet jag att det också är ett symptom på depression (de där obefogade skuldkänslorna). Kanske har jag tjatat mig till det, kanske inte. Hursomhelst tänker jag inte gräva ner mig i det utan passa på att njuta av att han faktiskt kommer hit. Det behöver vi båda!


Bild från vårt nyårsfirande i en snöbivack i Tänndalen. Massa kärlek! :)

Jaha, och nu då..?

Googlade fram en sida om depression: http://www.medivia.se/depression.htm. Det var som att läsa om sig själv. Ja, den nya Miyo då, inte den jag känner och vill vara. Skrämmande!


"Minst fem av följande symtom har förekommit under samma tvåveckorsperiod. Detta har inneburit en förändring av personens tillstånd. Minst ett av symtomen (1) nedstämdhet eller (2) minskat intresse eller glädje, måste föreligga.
  1. Nedstämdhet under större delen av dagen.
  2. Klart minskat intresse/glädje.
  3. Betydande viktnedgång.
  4. Sömnstörning (sover för lite eller för mycket).
  5. Psykomotorisk agitation eller hämning.
  6. Svaghetskänsla eller brist på energi.
  7. Känslor av värdelöshet eller överdrivna eller obefogade skuldkänslor.
  8. Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga.
  9. Återkommande tankar på döden, självmordstankar eller självmordsförsök/planer."
Prickar åtminstone sju av nio. 78 %. Det är väl snudd på VG? Ett resultat att vara stolt över...

Tvåveckorsperiod förresten? Jag klarar det på två timmar!

Om

Min profilbild

Miyo

RSS 2.0